Det är så mycket som är fel med den här skivan. Eller snarare, så mycket som jag trodde skulle vara alldeles för konstigt för att någonsin kunna bli bra.

För vem sjunger låtar om gud och tolkar barnvisor med något slags popheder i behåll idag?

Christopher Sander, uppenbarligen. Detta är på många vis hans …och stora havet. Och då syftar jag inte på alla referenser till vatten i olika former, det hade varit att göra det för enkelt.

Det handlar om att vara egen, på gränsen till genant. Det handlar om fåniga rim som blir fullkomligt logiska (hatt, katt, fnatt), om att välja de ord man vill, trots att de egentligen inte får plats där de ska vara, till försiktig musik.

För lyssnaren handlar det nog allra mest om att förstå, att lita på rösten som ibland är varm och trygg och ibland viskar så tyst att det är svårt att höra vad den säger. Att inte ifrågasätta det kloka i att blanda en bristfällig barnkör och Astrid Lindgren-sånger med fullkomligt självklara texter om kärlek, sorg och någonstans hopp.

Vissa låtar är så vackra att det gör fysiskt ont någonstans i bröstet att lyssna på dem, jag tänker framför allt på en bit in i böljande Ett sjunkande skepp, vidöppna, utlämnande, ensamma Vid en flod och Caroline (jag såg dig) som är helt vanlig, enkel men omedelbar och igenkännande pop om att inte få den man vill ha.

Efter ett tag slutar jag till och med att tycka att de mest banala textraderna är pinsamma, trots att de var jobbiga på riktigt att lyssna på till en början.

Men det är nog så det måste vara, att geni är granne med galenskap. Här vinner geni.