En känsla som sällan borgar för kvalitet är när man tänker ”det där hade jag kunnat göra själv”. (Även om man ofta misstar sig rejält i bedömningen.) En känsla som är svårare att förhålla sig till är när man tänker ”det där vill jag göra själv”. Är det för att det verkar enkelt, roligt eller för att det är bra? Om det verkar enkelt eller roligt är det förmodligen inte bra. Låtar som man lätt sjunger med i spyr man snart över.

När jag lyssnar på Woods vill jag göra det själv. Jag vill kasta mig över en elgitarr eller ett trumset och med mina väldigt begränsade kunskaper sätta ihop likadana låtar och sväva ut i gitarrdueller som varar uppåt tio minuter.

Just därför har jag ingen aning om var Songs of Shame egentligen borde hamna på skalan 1 till 10. De flesta dagar ligger den på 9 men kanske inte ändå. Albumet är vårens bästa men känslan av ”jag vill, jag vill” är inte att lita på. Woods får klara sig med ett mer sansat omdöme.

September with Pete, den instrumentala urladdningen på nio minuter och fyrtio sekunder, som får det att klia i fingrarna, har fått oväntat mycket skit i diverse recensioner. Albumet vore inte särskilt mycket utan den och det är modigt att lägga den på första halvan av Songs of Shame och inte gömma den i slutet av skivan.

Men så räds Jeremy Earl, Woods frontman, inte heller särskilt mycket. På egna etiketten Woodsist kablar han ut den ena heminspelningen efter den andra på bland annat – ja varför inte? – kassett. I katalogen finns bland andra Vivian Girls, Wavves och Kurt Vile. Det är band som det har gullats med hit och dit de senaste åren men som alla faktiskt är värda sin uppmärksamhet.

I Woods gör Earl, främst tillsammans med Jarvis Taveniere, falsett-lo-fi av den taniga sorten. Vad som är fint är att det taniga broderas ut i längre instrumetala stycken som visar på större kompetens än enkel sångbaserad pop. Lugna stycken som Born to Lose kan man skippa för hittiga Military Madness eller fantastiska Rain On. Även Gypsy Hand i slutet av albumet broderas ut på ett sätt som känns rätt och avigt i en kutryggig lo-fi-värld.

Rain On (live)