Om 2008 var pianots år ser 2009 ut att bli saxofonens. Åtminstone om vi utgår från vad som händer på den svenska jazzscenen.

Klas Toresson gör med Statement debut i eget namn. Det är ändå svårt att kalla honom nykomling. Toresson spelar bland annat med Jonas Knutsson-ledda saxofonmonstret Horn Please! och har en rad turnéer med rutinerade namn under bältet.

Han har en ton och klang i hornet som känns så självklar och säker att jag har svårt att inte sluta ögonen och bara njuta. Han blåser med melodin i första rummet och ställer sig snarare i ledet efter melodiska svenska saxofonister som Bernt Rosengren än sida vid sida med samtida bräkare som Jonas Kullhammar. Lite snällare än många i den yngre generationen (om man nu kan säga så om någon som är i närheten av 30), men också väldigt skönt. Toressons varma ton blåser bort det sista spåret av vintern och rusket.

I kvartetten som spelar på den här skivan hittar vi några av de senaste musikaliska jazzfynd.

Adam Forkelid, som bjöd på en storartad debut med trion Lekverk förra året, sitter på pianostolen och utmanar hela tiden Toresson om uppmärksamheten. Forkelid och Toresson turas om att ta täten, det ger dynamik och liv. Jag gillar det.

I rytmsektionen hittar vi stadiga basisten Pär-Ola Landin (Open Trio, Anagram med flera) och trumslagaren Gustav Nahlin som jag inte kan påminna mig att jag hört förut. Säkert sväng, som lägger en mjuk och behaglig grund för Toresson och Forkelid att jobba med.

I Hastings on Hudson dyker Mats Öberg upp med ett munspel i bakfickan. Det känns både lite oväntat och fräscht. Ett välkommet avbrott och ett grepp jag gärna skulle höra igen.

Toresson blåser oftast jazz med en känsla av varm sommarbris. Någon gång, i Bastfallet till exempel, färgar han med folktoner och melankoli. Jag njuter oavsett känslo- och tonläge.