Det är snart ungefär två år sedan The Mary Onettes släppte sitt självbetitlade och superhyllade debutalbum (och undertecknad var med i hyllningskören). Trots att det inte känns så längesedan blev jag oerhört glad av att höra att det var nytt på gång, och ännu gladare av att höra konstverket i fråga.

För The Mary Onettes har gjort det igen. Ep:n Dare innehåller allt det som kännetecknar gruppen och allt det som vi fick på albumet och de tidigare ep:arna – 80-tal, synt, storslagenhet, underbar produktion, ångest och melodier att dö eller döda för. Från inledande titelspårets raka, beslutsamma ton via den stillsammare sorgsamma Kickstill skivans kanske bästa, God Knows I Had Plans (där Philip Ekström dock sjunger ”God knows I had a plan”).

Det är känsla till tusen. Energin i Dare, och särskilt i titelspåret, får mina ögon att nästan tåras och mina tänder att bita ihop. Det. Är. Så. Bra.

Den redan inkörde The Mary Onettes-lyssnaren känner igen sig i det gamla. Men det känns som om bandet vuxit sedan senaste släppet, som om instrumenten och rösten blivit lite säkrare på vad de håller på med. Textmässigt ska skivan handla mycket om Gud och döden, även om det inte är en religiös upplevelse. Och inte övertydligt heller.

I miss the friends I had
they’re no longer mine
I figured out a speech
to tell them I was wrong
about a few too many things
about a few too many words

Det hela ser bra ut för ett uppföljaralbum. Lite hårdare, lite rakare än debuten. Men förhoppningsvis lika underbart bra. Jag kan inte vänta mig något sämre.