Om det kryllar av trios och kvartetter på den svenska jazzscenen så är det betydligt ovanligare med oktetter. Debuterande The Quiet Nights Orchestra är en av dem.

Deras jazz lutar åt de finare salongerna. Det är musik klädd i svart kostym och långklänning. Hellre förföriskt flörtig på avstånd än närgånget påträngande. Styrdans och cocktail snarare än rummel i sänghalmen och klackarna i taket. Svalare än hett.

Även om orkestern är stor arrangerar de det huvudsakligen egenkompomerade materialet med varsam och säker hand. Hellre skala av än vräka på verkar vara ledorden. Resultatet är ofta smeksamt förföriskt.

Någon gång lutar de försiktigt mot funken, kryddar med en gnutta latin, blandar i lite bossa eller strör på lite samba. Hela tiden rytmiskt välskräddat från Carl Ottossons trummor och Jacob Johanssons slagverk.

Jag tänker av någon anledning på Koop flera gånger när jag lyssnar, trots att det här är betydligt mer traditionellt.

Det tog några lyssningar innan Sofie Norlings röst föll på plats hos mig. Den är lite för slät för att fånga mitt instinktiva gillande, så att det var de instrumentala spåren jag fastnade för först är kanske inte så konstigt? Men Norling vinner i längden.

Jag gillar att både sång och instrument ges lika stort utrymme. Här får flera plats i soloskenet och det är ingen som skäms för sig väl där.

Min enda invändning är egentligen mot tolkningen av Fly Me to the Moon (en av tre tolkningar av ändras material). All respekt för att de försöker göra något eget av den, men det känns mest som en obekväm dragkamp mellan musik och sång. Och man bråkar inte med Fly Me to the Moon, ok?

Jag vet inte hur många vi är som tycker att det är obeskrivligt coolt att den här skivan också släpps på japanska P-Vine, men om du hör till den skaran och inte redan hittar en anledning bör du ge The Quiet Nights Orchestra en chans.