När jag första gången hörde So Far So Good, första singeln från Skillz tredje album, så blev jag störtkär och började räkna dagarna till att The Million Dollar Backpack skulle släppas. Det var för ungefär ett år sedan. När albumet sedan släpptes i juli förra sommaren fick jag för mig att det var dåligt, och det hamnade på hyllan väldigt fort.

Det blev höst och vinter och sedan började det bli vår igen. Fast nu är det snö och vinter. Men förra veckan var det vår, och då råkade So Far So Good slumpas fram i musikspelaren. Fortfarande en helt otroligt skitbra låt. Och den finns i flera versioner! En med bara Common (och Skillz såklart, han är med på alla), en med bara Talib Kweli och en med Common och Talib Kweli. När jag åker till New York och upplever våren nästa vecka ska jag lyssna på den medan jag med en oslagbar swagger spatserar över Brooklyn Bridge.

Tillbaka till albumet. Efter att ha hört So Far So Good igen kom på att jag nog gav upp på The Million Dollar Backpack för fort när den släpptes, för jag kan inte direkt minnas varför jag tyckte att det var dåligt. Så jag grävde upp albumet och började lyssna. På repeat. Och jag är nästan säker på att jag bara har drömt att jag har lyssnat på det tidigare, för det är ju inte dåligt alls. Det är faktiskt riktigt bra, och att Skillz har rankats som en av världens bästa textförfattare och rappare i typ sexton år är ett faktum jag har full förståelse för.

Hitlåten Don’t Act Like You Don’t Know är fantastiskt bra. Helt klart den bästa produktionen på albumet, med känsla, drag och fina samplingar. Gästande Freeway är ett monster på micken också, som alltid. Efter det fina musikstycket skalas det av lite och albumet får en känsla av genuin betong istället för en guldkant. Skillz tycks ha backat in i ordentligt mitten av 90-talet för att hämta influenser. Ni förstår att det blir bra. Skillz släppte förresten ett mixtape i somras också, med titeln Design Of A Decade, där han rappar över klassiska old school-instrumentaler. Ett litet tips bara.

Yeah Ya Know It är ett riktigt anthem med sina montona jazztoner, härligt ihopslänga trummor och en hook som får en lyfta högt och våga trotsa. Ännu lite mer jazz, funk och soul blir det sedan när Black Thought från The Roots gästar och hjälper till med Hold Tight. Skillz drar första versen, och trots att den nästan ligger gömd under det mäktiga beatet så är den otroligt tajt och har allt lyse på sig. När Skillz öppnar Be Alright med att avslappnat säga att det är ”that feel good music” kan man inte annat än att mysa, blicka mot solljuset (alternativt lampljuset) och nöjt dra på smilbanden. My Phone har jag också fastnat för. Med dess mjuka beat, än en gång starka hook, och som alltid med fint flowande verser känns min soffa bekvämare än någonsin. De här ska jag också lyssna på när det blir vår igen.

Hit the crib up, pull out the old school
Ain’t heard nothing bad by none of my good dudes
You know what they say, no news is good news
Turn up the sound, crankin’ up the beat

I got my lean on, now i’m sinking in the seat
It’s one of those days, i’m just reachin’ thru the streets
Come on

Skillz – Be Alright

The Million Dollar Backpack har en genomgående hög standard. Skillz har kombinerat sin vassa talang för text och rap med skönt slarvigt ihopslängda beats och perfekta hookar som håller långtråkigheten långt borta.

(For Real) He Don’t Own Me bjuder på handklapp, lite pling och skönsång i bakgrunden. Mycket fint. Hip Hop Died är inte så deprimerande som man kan tro, då den handlar om att hiphopen inte alls dog för länge sedan. Den är faktiskt högst levande. Den var i alla fall det sommaren 2008, när Skillz släppte sitt album. Rapparen lägger förövrigt kanske albumets bästa verser på just nämnda låt, mellan den skönt rökiga refrängen.

Sick är lite väl hektisk, och Kwame som annars brukar vara bra har slarvat lite väl mycket med beatet. När man vet att Skillz är allra bäst på hiphop med lite soulinslag, typ Where I Been och So Far So Good (som jag aldrig kommer sluta namedroppa), så blir man inte en nöjd lyssnare av att höra sådant här. För att fortsätta klaga lite till, bara lite, så är musikalvibbarna på Crazy World lite för påträngande. Inte ens Skillz påhittiga texter och väldigt trevliga flow kan hålla mig från att rynka på näsan. Nåja, det är bara några små snedsteg på en i övrigt otroligt bra och tajt platta. Varför har jag inte sett den här på någon 2008-års-bästa-album-lista?