Ja, det är egentligen jäv det här. Det finns inte på kartan att jag ska kunna hålla mig objektiv när det gäller detta kanadensiska gäng. Den omedelbara kärleken till Propagandhi började i och med Anti-Manifesto, förstaspåret på 1994 års Fat Music for Fat People – en samling utgiven på Fat Wreck Chords och som fick åtskilliga uppföljare – förfinades med samtida debutskivan How to Clean Everything och har frodats sedan dess genom ytterligare tre fullängdare. Nu har världens bästa punkband släppt album nummer fem. Och förväntningarna har aldrig varit högre.

Efter långvarig och lojal tjänstgöring hos Fat Wreck Chords har man nu klippt navelsträngen och till fullo släppt Supporting Caste på egna G7 Welcoming Committee, vilket i sig varit en tidsfråga hela tiden, och här förvaltar bandet det beslutet på bästa tänkbara sätt. Där föregående Potemkin City Limits på det stora hela var en smärre besvikelse lever Propagandhi anno 2009 upp till förväntningarna och kan mäta sig med mästerverken Less Talk, More Rock och Today’s Empires, Tomorrow’s Ashes.

Med den säregena kompromisslösheten och, på senare tid, metalinfluerade approachen intakt har Winnipeggänget för länge sedan tagit sig ur genren de till en början motvilligt tillhörde. Dagarna då de buntades ihop med NOFX eller Lagwagon har passerat och i dag ligger anarkopunkarna i bräschen för dagens punkrock, mycket tack vare integriteten de ständigt värnat om. För att klargöra; det finns mer gemensamt med SNFU och Nomeansno än med, säg, Pennywise här.

Just SNFU dyker i mitt huvud upp som referensmaterial under stora delar av Supporting Caste. Bookletens teckning föreställande bandet vid matbordet parafraserar på Cannibal Café och i Human(e) Meat (The Flensing of Sandor Katz) ekar det av Mr. Chi Pig och manskap. Men överlag är skivan en produkt av ett Propagandhi som osar av självförtroende och utan en tanke på att dra ner på politiken som alltid genomsyrat varje släpp. Så även här.

Den nordamerikanska patriotismen som, tydligen, är äckligt närvarande i CBC:s Hockey Night in Canada får sig en rejäl känga i bästa spåret Dear Coach’s Corner, This is Your Life speglar krigets baksidor på ett skrämmande sätt; vad händer efteråt när livet som krigsveteran ska ta vid? Allt över rasande bra, tight och melodiös hardcorepunk. Redan på Less Talk, More Rock från 1996 lades grunden för bandets grundpelare – pro-feminist, animal-friendly, anti-fascist, gay-positive – och då blandade bandet upp sitt budskap med svindlande humor, vilket inte är fallet idag. Avsaknaden av just den subtila mixen förtar lite av Propagandhis charm och den ständiga agiteringen kan bli ett snäpp tröttsamt utspritt på en fullängdare. Men herregud, jag har svårt att se att denna skiva inte hamnar på min årsbästalista när 2009 närmar sig sitt slut. Det är Propagandhi vi snackar om.

Ytterligare ett plus i kanten får de för det dolda spåret (för övrigt det första dolda spåret på en skiva jag stött på på väldigt länge) som avslutar Supporting Caste. En cover på Black Widows gamla örhänge Come to the Sabbat. Geni.