2008 var ett bra år för Anthony Cruz, en rappare från Brooklyn, New York som trots sju officiella soloalbum (där minst fyra av dem är riktigt bra) fortfarande förknippas med att vara Nas protegé. AZ fick lägga en vers på Nasirs klassiska debutalbum, och sedan fortsatte de göra en del musik tillsammans (de var båda med i supergruppen The Firm), men det senaste samarbetet mellan de två finns på AZ:s album Aziatic från 2002.

Det var länge sedan, och det är nya tider som gäller nu. Tillbaka till förra året. På våren släppte AZ sitt sjunde album Undeniable. På sommaren släppte han det uppmärksammade mixtapet N.4.L. På hösten släppte han sedan Final Call (The Lost Tapes), ett album som innehåller låtar som spelades in 2003 och 2004.

Undeniable var det bästa AZ gav ut år 2008. Det är ännu en sådan där platta som låter som årstiden den släpptes på. New York-vibbarna går nästan att ta på när AZ lägger sköna positiva lines över ljusa och glada beats. Falsettrefränger och ljusa höga toner finns ofta med, och de sätter sin prägel på albumet.

Produktionerna är genomgående väldigt snygga och bra på Undeniable. Det här är inte ett album där mittenspåren är sega och tråkiga, eller där man gärna slutar lyssna fastän det är några låtar kvar. Det finns dock ett fatalt bottennapp. Parking Lot Pimpin’. Beatet är skränigt och jobbigt, och på hooken sjunger någon som låter som en dubbelt så överviktig Biggie Smalls i målbrottet. Titeln och handlingen är väl inte så jättekul heller. Vi har hört det förr.

Inledande The Game Don’t Stop är en skön start på albumet. En låt med lagom mycket tempo i sig, och med en ytterst upplyftande hook. AZ påminner en del om Jay-Z i sitt rappande, med sina påhittiga rim och metaforer. Det är en gigantisk komplimang, att bli jämförd med världens bästa rappare. Fortsätter man på samma spår kan man kanske säga att Undeniable är AZ:s version av The Blueprint.

Life On The Line, What Would You Do, Dead End och Undeniable är också fantastiskt starka låtar. Stabila trummor, pling-plong och ett visst inslag av stråkar och samplingar gör de här beatsen synonyma med grönt gräs, sol och cruisande med nervevade rutor. Om folk än idag skulle ha med sig ghettoblasters när de låg på stranden skulle alla veta vem AZ är. När hooken på titelspåret avslutas med ett lagom utdraget ”this feeling is undeniable” känns livet allt bra.

Det livfyllda, men absolut inte hysteriska, tempot sänks på Go Getta, där Ray J går in och gör en mycket fin insats. Det är en mysig låt, och Lil Fame från M.O.P. står bakom beatet som är bland de bästa på albumet.

Det är mycket som är bland det bästa på den här skivan. Det finns 12 spår att välja mellan (13 låtar om man räknar med den gömda bonuslåten på sista spåret), och 9-10 av dem är mina favoriter.

Bra gjort, AZ. Nas lilla springpojke…

AZ – Undeniable