Den nya generationen börjar ta plats på den svenska hiphopscenen, big time. Lorentz & M.Sakarias har trots åldrarna 17 respektive 22 år ändå varit med i flera år. Men nu är det dags för debuten på storbolag efter mixtapet Sommaren i city.

Soundet är uppdaterat, ytterst modernt och hakar på både autotune och hiphophouse-trenden till alla puritaners förtret. Även om ljudet på många plan är väldigt fetat är det också billigt, inte pengamässigt, utan musikaliskt sett. Man började med att göra en 27 år senare version av Adolphson & Falks Stockholmsserenad till att fortsätta med att sampla hits från Alice Deejay och Sash! som i princip alla 80-talister har känslomässiga band till. Inte mig emot men ändå ett billigt klassiskt trick för att ta plats på listorna.

De är båda hyfsat tajta rappare med en hel del vass lyrik. Storebror Sakarias låter som en ung och lite flowvänligare Paragon. Medan Lorentz skämtar tyvärr bort sin talang i de flesta låtar med att lägga på någon slags engelsk brytning som får honom att låta lätt utvecklingstörd eller helt enkelt som en svensk Lil Wayne-wannabe.

Trots en hel del svagheter är det svårt att inte tagga till på brödernas musik. Skivan innehåller många svängiga melodier som sätter sig på huvudet. Man plockar också in inspiration från popvärlden genom att göra låtar med Marit Bergman och sampla Parkens radiohit Himlen.

M. Sakarias och Lorentz är hur man än vrider och vänder på det en hitduo gjuten för radion med sina atmosfäriska produktioner, sin snygga yta och sin stockholmsromantik. Dessutom med en episk och arenaanpassad ljudbild. Wolfgang Petersen oändliga historia är otroligt vacker och mäktig i backspegeln. Men analyserar du den noga så kommer du att upptäcka dess taskiga dubbning och stereotypa story.

Lorentz & M.Sakarias – Stockholm Serenad