I maj släpper Phoenix albumet som de anspråkslöst gett namnet Wolfgang Amadeus Phoenix. För ett par veckor sedan lade bandet upp ett smakprov från albumet på sin sajt för gratis nedladdning. Intresset dog lika snabbt som det växte. Jag hade tänkt skriva om spåret men ångrade mig strax, och mindes varför jag egentligen aldrig lyssnat på fransoserna.

Men det fanns något där, i det monotona pop-ylandet. Något som jag inte hittat hos ett enda popband hittills under året. (Förutom kanske hos Wavves gulliga So Bored.) Tempo.

Nu kanske inte 1901 är den smartaste kompositionen på den här sidan årsskiftet. När sirenerna ljuder genom refrängen passerar 2000-talets tidiga stolprock revy. Musik med slips. Det var den här musiken tjänstemännen på Volvo bloggade om när vanliga människor fortfarande hade bloggar.

1901 börjar tamt, med löfte om att fyra av en jävla dansraket. Sirenerna börjar ljuda och armarna kastas upp i vädret lagom till avstampet till refrängen. Det är helt klart vad låten är ämnad för. Ändå kan jag inte tänka mig att dansa till 1901. Den är för tam hela vägen igenom. För stompig. Direkt asexuell. För tafflig i sin rytm.

Som reklam för det kommande albumet gör 1901 ett ganska dåligt jobb. Inte för att jag hört albumet, den kommer säkert vara det starkaste spåret, men intresset höjer den inte. Men så struntar jag ju också fullkomligt i Phoenix album. Och är väldigt nöjd när de kastar låtar över mig som vägrar ge sig av. 1901 gör sig alldeles utmärkt som tidig vårkompanjon bland envetna minusgrader. 1901 är inte ett spår att dansa till. Det är ett spår att vara marstrött till och se ljuset i tunneln tillsammans med. Det är ett spår att lägga huvudet under kudden tillsammans med. Det är en helt ok singel.