Våren består mest av en upptrappning. Det hojtas om alla albumsläpp som ska hinnas med innan sommardöden och festivalerna tävlar om att presentera de största bandsläppen. Men snart rapporterar Edward Droste att nu finns nya Grizzly Bear-albumet Veckatimest läckt och tillgängligt och uppställningen på årets festivaler verkar bestå av en lång räcka av skäggsensationerna från förra året. Det är lätt att känna sig osugen. Det är ännu lättare att känna sig osugen när jag inser att jag sitter med ett ett nytt Clem Snide-album – inspelat för tre år sedan. Våren 2006 here I come. Den rättrådige tänker så klart att det spelar väl ingen roll, men i det här fallet gör det det.

Kort om historien: Clem Snide spelar in några fina album tillsammans. Bandet kommer inte överens längre och splittras efter inspelningen av Hungry Bird. Albumet hinner aldrig ges ut. Frontmannen Eef Barzelay flyttar till Nashville och ger ut ett par soloalbum. Eef Barzelay tillkännager att nu är det han och bara han som är bandet Clem Snide. Clem Snide blir ihop igen, släpper Hungry Bird.

De där soloalbumen var ganska tråkiga historier. När det som gjorde Clem Snide – den lite annorlunda sättningen som brukade innehålla cello, trombon och ståbas och ett mer avslappnat förhållningssätt till det som kallas indie – blev witty texter och ett inte särskilt kompetent hamrande på en akustisk gitarr var det over and out. Det är kanske därför Barzelay envisats med att för det första kalla sig själv Clem Snide och sedan få ihop bandet för att ge ut det där albumet från tre år sedan. För att över huvud taget ha en karriär.

Hungry Bird kommer inte rädda någon karriär, men kanske hålla den vid liv något år till.

Grejen med Hungry Bird kunde ju varit att Clem Snide var tillbaka. Tillbaka på andra sidan om de där tråkiga soloalbumen. Om Barzelay hade haft en längtan att göra något med ett band igen kunde det blivit bra. Om han hade haft en längtan efter arrangemang och fler instrument som syns för sällan på indierockscener. Nu släpper han istället ett album inspelat innan allt det där tråkiga hände. Och har inte lärt sig någonting.

Albumet har allt till trots ändå kvaliteter. Det har något av den bittersöta allvarlighet som återfanns på de första albumen. Lyssna på With All My Heart och hitta samma ton som i I Can’t Stay Here Tonight eller 1989. Det är i de stunderna som ingen slår Eef Barzelays formuleringar. Barzelays allt mer religiöst refererande texter om förvirrade män och offer till kvinnor – gärna skönhetsdrottningar, servitriser eller nakendansöser – kan annars bli i mesta laget.

Fjäderlätta Born a Man, om skönhetsdrottningen som ryktas vara född som man, är både rolig och sorgsen. Skippar man berättelsen kan den barpianobaserade melodin vara albumets behållning. Encounter at 3 AM där Pulitzerpristagaren Franz Wright läser en av sina egna texter är ett avbrott som jag hade kunnat lyssna på i helt albumformat. I övrigt består Hungry Bird av standardspår à la sena Clem Snide, utan de tunga valserna eller välkoordinerade uptempospåren. Hungry Bird är helt enkelt mindre välordnad. Den är lite risigare – vilket räddar den. Om bandet var obekväma med varandra under inspelningen så är det förmodligen det som räddar albumet till godkänt.