Jag hade i princip gett upp hoppet om mina gamla hjältar i Sepultura. Trötta Dante XXI och det faktum att även den andra Cavaleran, trummisen Igor, lämnade bandet var dödsstöten, tänkte jag. Släppet av A-lex var inget som kittlade, mer än genom minnen av svunna tider.

Men den känslan spelar möjligen bandet rätt i händerna för A-lex är en rejäl uppryckning.

Kanske var det så att det var Igor Cavalera som var less och drog ned bandet innan han lämnade för att återförenas med brorsan Max i Cavalera Conspiracy. Ersättaren Jean Dolabella gör utan tvekan sitt jobb på trumpallen med den äran, vare sig det ska hamras tvåtakt eller förmedlas tyngd.

Även gitarristen Andreas Kisser verkar ha tänt till lite extra igen och många av riffen känns roligare än på bra länge. Sångaren Derrick Greene gör också en av sina främsta insatser i bandet, särskilt i de lite tyngre låtarna som inte går speciellt fort, där han verkar hitta ett tonläge som passar honom mycket bättre.

Grunden är likt i gamla tider någon slags thrash metal, men den frångås allt som oftast och det är då, som i snygga Strike, som Sepultura träffar rätt nu för tiden. Ett konceptalbum på över en timme och hela 18 spår är kanske ett aningen överambitiöst och det håller inte hela vägen, men jag uppskattar dem om inte annat så för ambitionen.

Brasilianarna är uppe på nio. Nu återstår att se om de mäktar med en rond till.