Att påstå att Scraps of Tape går från klarhet till klarhet är klart missvisande. Detta är beyond ytterligare klarhet. Grand Letdown är det klart bästa bandet spottat ur sig.

Med två fullängdare i bagaget, fullproppade med egensinnig postrock som oftast lämnat mycket att önska och där de riktiga pärlorna samsats med ojämna kompositioner, stampar bandet här på gaspedalen och går all in. Och satsningen går hem, med besked.

Vad vi bjuds på är en uppvisning av ett band som verkar återuppfunnit sig självt. Sången tillåts ta mer plats och utan att kompromissa med tidigare komplexitet, som länge varit bandets signum, finns ett utrymme för klassiskt låtskrivande. Borta är postrockens patenterade utsvävningar, kvar finns bara fokus på bra låtar, så det utrymmet fylls.

Redan på This is a Copy, Is This a Copy skönjdes vissa tecken till varthän det skulle barka. På inledande Bring the Heavy, titelspåret och Five Fingers har tecknen blivit realitet. Musiken delar samma sorts approach som man hittar i hardcore och samma attityd genomsyrar Grand Letdown vilket kulminerar med covern på Minor Threats Filler. Ett grepp som känns självklart idag och inte lika givet eller talande för deras tidigare skivor.

Loghs Mathias Oldén klär i och med detta släpp i sin producentroll och det väldigt klädsamt. Ljudbilden målar upp en dyster kuliss mot vilken bandet kan ta sin rock till höjder jag redan trodde de uppnått. Johan Gustavsson tar även han stora kliv framåt med en sång som, från och till, påminner om Kristofer Åström i höjd med Headacher, vilket inte säger lite.

Avslutande Master Blaster är ett steg tillbaka och två steg framåt. Med drag av Sonic Youth är den ett näst intill perfekt bokslut på ett av 2009 års finaste släpp hittills.