Hon låter som en av de där som försöker sjunga hårdrock på Rhapsody in Rock.

Med den kommentaren höll en kompis på att förstöra hela upplevelsen av Crucified Barbaras andra platta med den klyschiga titeln Til Death do us Party. Bara tanken på Rhapsody in Rock får mig att känna avsmak, än mer när de försöker rocka till det på sitt välregisserade och därmed krystade vis.

Jag ska ändå medge att jag förstår kompisens invändning mot Mia Coldhearts pipa. Den är i ärlighetens namn inte den mest säkra och breda jag har stött på, vilket inte minst blir tydligt i power ballad-försöket Jennyfer, där hon sjunger duett med rutinerade Mats Levén. Men den är trots det inte dålig, utan fyller ändå sin funktion gott och väl.

Dessutom finns det andra kvalitéer jag uppskattar på Til Death do us Party.

Sedan debuten har Crucified Barabara turnerat tämligen flitigt och det märks på Til Death do us Party. Låtarna är till skillnad från på debuten In Distortion We Trust mer självsäkert framförda, tjejerna har skaffat sig den pondus man bara kan få genom att harva på vägarna.

Jag hittar kanske inte några klockrena refrängdängor som jag gjorde på debuten, men låtarna bär på mer riff, attityd och identitet än de gjorde sist och det borde borga för en längre livslängd på skivan.

Visserligen kan jag bli lite trött på rock-klyschorna som bandet omges av, och tro mig, de staplas på hög här, men som partyrock betraktat är Til Death do us Party helt okej. Jag väntar dock på att de tar det sista steget och hittar sin egen kostym helt och hållet.