Recension
- It's Not Me, It's You (album, cd) Lily Allen
- 2009
- Parlophone/EMI
Lekstuga för vuxna
Lily Allen, ibland omtalad som skandaldrottning, ibland som galjonsfigur för en hel generation med sitt storartade genomslag via myspace, lyckas återigen sammanfoga ett gäng olikheter i en helhet. Hon är lika delar plump, rolig, smart, fyndig, kritisk och allvarlig i sina kärnfulla betraktelser, i ett mischmasch av gladlynt westernpop, ljusa melodier, dragspel och lågmält kärlekspiano. Det ges utrymme för många sidor Allen, utan att glimten någonsin försvinner ur ögat.
Det här är både privata berättelser om när förälskelsen kallar en baby av misstag, om pojkvänner med ett alltför stort ego i sängen och sarkasmer om den förre amerikanske presidentens politiska snedsteg och kändisvärldens ytlighet. Det blir många punchlines att igenkännande skratta åt, även om man inte är påpassat tabloidmaterial.
It’s Not Me, It’s You lyckas där ska-popiga debuten Alright, Still föll. Lättsinnigheten ackompanjeras av en ny seriositet och även om den frispråkiga putslustigheten återigen är genomgående tröttnar jag inte lika snabbt som förut. Spydigheterna håller långt. Kanske beror det på att en och samma producent, Greg Kurstin, står bakom samtliga spår den här gången.
Lily Allen är en udda fågel, den enda i sitt slag.
Publicerad: 2009-02-19 00:00 / Uppdaterad: 2009-02-19 04:47
4 kommentarer
Bara för att Agnes inte tyckte att det var värt att nämna det så gör jag det: The Fear är en av årets låtar.
#
Skulle också ge plattan en sjua. The Fear och Never Gonna Happen är skitbra. Jag har svårt för att bestämma vilken som är bäst, den här eller debuten. De är nog lika bra båda två.
#
håller med jewbs, the fear, håller med lillebro, lika bra som första. lilla lily popstjärna per definition.
#
Hon e punk den lilla läckerbiten!
#
Kommentera eller pinga (trackback).