Bedroom Classics, Vol. 3 släpps enligt Playground nu i januari digitalt i Sverige utan förstaspåret 123, men spåret finns att köpa sedan länge, så jag kompletterar min promo med det. Spåret börjar försiktigt, lite på det sätt som Rouse gjort sin musik de senaste åren. Utan driv.

Jag har saknat Rouse självklara poplåtar som han släppte efter de första, mer singer/songwriter-baserade Dressed Up Like Nebraska och Home. Sedan han lämnade Rykodisc och startade egna Bedroom Classics har han mest ägnat sig åt att fisa runt i Spanien, skriva halvengagerande kärlekssånger och ge ut demos och live-släpp via sin Closet Archives-sajt.

Country Mouse, City House var ett steg i en ny riktning och det lovade gott men Rouse hördes inte av efter det albumet heller. Det fick ett trött mottagande. Själv blir jag alltid trevande hoppfull vid ett nytt släpp men det är sällan det landar som jag vill. Rouse är ingen artist man förväntar sig bli överraskad av – det är egentligen bara med 1972 han lyckats med det men att veta vad man får, om man verkligen också får det, kan funka för vissa artister. Rouse är en sådan, utan att de senaste åren verkligen leverera det man vet man ska få.

Efter de inledande tonerna till City Blues har EP:n Bedroom Classics, Vol. 3 redan levererat det. City Blues sätter en större stämning och gör något av Rouse förmåga att skapa stora känslor av enkla melodier. Den är nästan för enkel men liksom de ständigt upprepade fyra ackorden i Feeling No Pain, som jag ofta återkommer till, är det ungefär där nyckeln till Josh Rouse ligger. Hans röst som kommer fram när han kastar på lite darrande gitarrer som i Easy Street. Inte så angeläget fint och kärleksfullt utan en fulare tillvaro, som på Under Cold Blue Stars, iklädd Rouse varma omfamning.

Bedroom Classics, Vol. 3 är ett helt godkänt demosläpp. Införskaffa i delar. Ta Easy Street och City Blues och 123 som snart faller på plats.