They had me at ‘hello’. Redan när jag första gången hörde talas om en sprillans ny skandinavisk musikrörelse som gick under namnet ”skweee”, där figurer med sköna artistnamn som Pavan och Joxaren skruvade fram konstiga syntljud till ett ganska långsamt men hårdsvängande beat, blev jag imponerad. När jag sedan hörde att musiken även gick under benämningen ”the synthetic funk”, och hade starka kopplingar till min forna hemstad Uppsala, blev jag exalterad. Och när jag så småningom faktiskt hörde musiken var jag helt såld.

Skweee (ja, det stavas med tre e) är en svensk-finsk historia där det mesta kretsar kring två skivbolag, svenska Flogsta Danshall och finska Harmönia. Flogsta Danshall grundades någon gång runt 2004 av Frans Carlqvist, som även är mannen bakom pseudonymen Pavan. Förutom Carlqvists egna alster har man bl.a. släppt skivor med Daniel Savio och Rigas den Andre (som egentligen heter Henrik von Euler, men kanske är mest känd under sitt pop-alias Rigas). Finska Mesak och Randy Barracuda lät sig inspireras av Flogsta Danshall och startade ett par år senare Harmönia-etiketten. De flesta av bolagens skivsläpp görs i form av sjutumsvinyl, men förra året släppte Flogsta Danshall en cd-samling med både svenska och finska artister, och nu kommer alltså uppföljaren.

Musiken är inte helt lätt att beskriva, men det handlar om elektronisk instrumental musik med influenser från C-64, funk och r’n’b. Tempot är relativt långsamt men det blir aldrig stelt och tråkigt – tvärtom. Ofta kommer jag på mig själv med att dra paralleller till Princes minimalistiska funk från det tidiga 80-talet. Och i min bok blir det inte mycket bättre än så.

Skweee har redan hajpats en hel del på bloggar och internetforum som Swedesplease, It’s a Trap! och förstås, hemmaplanen, Nation of Skweee. Och en anledning till att denna unga genre redan låtit tala om sig är nog just alla dessa influenser. Det finns så många ingångar – eller inkörsportar om man så vill – till musiken. Man kan, som jag, gå igång på funkelementet. Gamla synt- och dataspelsnördar gillar de skruvade, primitiva syntarna. Är man mer inne på electro får man också sitt lystmäte. Och så vidare.

Allra bäst funkar låtarna med Rigas den Andre, Spartan Lover, Daniel Savio och Mesak – som även stod för ett av de starkaste spåren på förra samlingen, Museum of Future Sound 1. Från den förra samlingen saknar jag dock Beem, en av mina absoluta skweee-favoriter. Genrens grundare Pavan saknas också, men efter lite research visar det sig att han ligger bakom pseudonymen Limonious, som också står för ett av de starkare spåren på plattan.

Det ska bli mycket intressant att följa skweee-scenens utveckling den närmaste tiden. Inte minst ser jag fram emot att höra andra genrer låta sig influeras av den syntetiska funken. Som när Mackan från Fattaru lät Pavan producera den fantastiska 100:- häromåret. Musik för framtiden.

För övrigt måste Alkorytmi vara årets coolaste låttitel.