”Det här skulle aldrig hända i ett annat land”, säger den vid det här laget ganska trötte radioreportern. Han har väntat länge, konserten har senarelagts på grund av fotbollsderby. Det är helt enkelt inte möjligt att få någon publik före matchens slut, och denna kväll än mindre än vanligt. ”Folk är fan dumma i huvudet”, säger han och tänder ännu en cigarett. Så småningom, men då är klockan visserligen redan efter midnatt, börjar lokalen sakta fyllas, även om det är långt ifrån fullt. Arrangören svär även han över ”fotbollsidioter”.

Lokale singer/songwriter-stjärnskottet Luis Arronte har fått uppdraget att värma upp publiken, och har på en front en absolut fördel; förmodligen är han bekant med hälften av publiken, och den andra hälften har också med största sannolikhet sett honom förut. Sedan Arronte släppte Sólo Ida våren 2007 har han gjort en stadig ström spelningar. På Sugarpop spelar han ett relativt kort set, både gammalt och nytt material (”förlåt om jag tappar bort mig eller glömmer någon rad”), samt ett par covers (The Smiths samt, något oväntat, Guns n’ Roses). Låter, det gör han ungefär som när jag såg honom senast. Sparsmakat, av logiska skäl, men alltid väl avrundat och glasklart. Hans röst är relativt späd i sitt register, men samtidigt högst kraftfull. Dynamiken ligger mer i detaljerna än i pompösa arrangemang.

Abel Hernández skiljer sig från den förre på flera plan. Varmare, fylligare, och mer atmosfäriskt, trots att också han enbart begagnar sig av gitarr samt någon effektpedal. Hernández, mest känd från Migala, har under namnet El Hijo i skrivande stund släppt två ep:s och en fullängdare. Hans publik växer ständigt, även om de flesta konsertarrangörer inte tar risken att inte nämna hans tidigare band. Hernández är storvuxen, lite butter och tittar mest i sitt nothäfte medan han tar sig igenom i princip hela Las Otras Vidas, albumdebuten. Som väntat med tanke på uppsättningen, förlorar de mer orkestrerade låtarna en hel del via arrangemanget. Istället vinner de annars mer restriktiva kompositionerna, som Vals de los Besos och Mirando atrás. För undertecknads del räcker det egentligen med att han spelar Leche y Miel, Jackson C. Frank-covern från Canciones Gringas. Någonstans efter det blir det svårare att koncentrera sig, dels för att det man väntat på redan hänt, dels för att dryga timmen med enbart akustisk gitarr i längden blir ganska odynamiskt. Hernández befinner sig dock långt bort, bland skogar, sandslott och riddare, och bryr sig inte det minsta. Har någon någonsin påstått att det handlar om publiken?

El Hijo Conmigo a tu vera