En av skivorna som hamnade i skymundan i den hektiska tillvaron som kallades mitt liv under det gångna året var Coldworkers Rotting Paradise. Jag köpte den tämligen omgående på vinyl och gav den några vändor, men jag kände ganska snart att skivan var för mycket för mig att ta in så som situationen såg ut just då.

Skivan började samla damm i hyllan utan att den fick sig den uppmärksamhet den förtjänade. Men när det värsta nu lagt sig och det blir dags att lägga 2008 till handlingarna, kände jag att Coldworker var en hörnsten om inte för 2008 i stort så åtminstone för egen del som jag ville ta mig an.

Nasum har länge tillhört ett av mina absoluta favoritband. Ett tag kändes bokstaven N till och med som navet i min alfabetiskt ordnade skivsamling, där Neurosis och Nile delar utrymme med Nasum med flera. Att jag sedermera skulle komma att kolla upp Coldworker, där den före detta Nasum-trummisen Anders Jakobson sitter på trumpallen, kändes därför naturligt. Debuten från 2006 var mer death metal än grind, även om Anders trumspel gärna beger sig ut på höghastighetsutflykter även i Coldworker, och där står Coldworker ännu 2008. Det handlar om teknisk death metal av amerikanskt snitt, men som visserligen även kan låta sitt europeiska ursprung skina igenom på sina håll.

Jag läste att någon påtalade hur gitarriffen bär drag av polska giganterna i Vader, men även om jag gillar polackerna kan jag inte sätta fingret riktigt på hur det stämmer. Jag är ingen gitarrkille, jag är en trumkille och det är ur det hänseendet som jag har lärt mig att uppskatta extrem metal.

När man lyssnar på Coldworker blir det nämligen rätt tydligt hur mycket extrem metal, som exempelvis thrash metal och death metal, till väldigt stor del handlar om rytm snarare än melodi, jämfört med mer bred musik. Trummorna är i allra högsta grad centrala inom extrem metal och används flitig för att accentuera riffen, samtidigt som taktbyten och tempoväxlingar ger musiken liv och dynamik.

Och det är på den fronten som jag tycker att Coldworker har vuxit i och med Rotting Paradise. Att bandet är så pass ungt som två skivor är ingenting som hörs. Visst, Anders Jakobson har mer rutin än de flesta metalmusiker endast kan drömma om att skaffa sig, men utöver det är det ett tämligen ungt band, utan att det hörs i deras musik.

Rotting Paradise är likt sin föregångare en komplex, för att inte säga mastig, historia. Men mitt i allt kaos kan man skönja detaljer som luckrar upp, som ger liv. Det kan vara några harmoniska ackord, trioltakter på baskaggen som lämnar en del slag tomma eller en temposänkning. Enkla medel, men ack så effektiva.

Jag skulle kunna peka på saker som jag skulle velat ha annorlunda på Rotting Paradise, som en sluskigare produktion eller en mer varierad sång, men jag vet inte vad det skulle vara bra för egentligen. I stället konstaterar jag att Rotting Paradise vid rätt tillfälle är en riktigt fet death metal-smocka.