När Matthew Herbert nu återigen samlar ihop sitt storband är målet betydligt mer än bara underhållning för stunden. För bakom den storbandsswingande ytan finns en svidande kritik över ett samhälle fyllt av maktmissbruk, övervåld och resursslöseri.

En samtidskommentar som på samma gång rör om, upprör och får tankarna att dansa minst lika mycket som benen. När Herbert har något att säga gör han det med emfas, humor och på ett ytterst genomarbetat sätt. Dels i texter men inte minst i de musikaliska kopplingarna som stundtals är smått geniala. För även om tonvikten av naturliga skäl är elegant, maffig modern storbandjazz har han precis som vanligt samplat och flätat in element i musiken som tematiskt är kopplade till ämnet som avhandlas.

Ett tillvägagångssätt som lätt skulle kunna resultera i något rätt olyssningsbart men som i Herberts fall blir precis tvärtom. För när ämnesvalen är både svåra och dystra vore det bortkastat om han inte hade haft förmågan att skriva ömsom smeksamma ömsom vrålande melodier och arrangemang och omgett sig med ett gäng lyhörda musiker för att göra allt väldigt lättillgängligt. Sällan har något så uttalat politiskt laddat varit så oefterhärmligt svängigt att man inte kan låta bli att lyssna. Vilket ju givetvis det är ju precis det han vill uppnå.

En kontrastverkan som går igen även mellan spåren. Breathe är en böljande jazzsymfoni som kastar sig mellan försynt tassande och veritabla ljudexplosioner, i Battery snuddar bandet vid modern musikal, vackert sentimentala One Life närmar sig gospel, The Swing gör istället precis det titeln säger medan Nonsound, byggd kring fältinspelningar från Palestina bara blir ytterst obehaglig när ljuden från eldstrider och människors ångestvrål sliter sönder den nästan sakrala inledningen.

Om man bortser från budskapet lyckas Herbert dessutom uppdatera en rätt så dammig genre som storbandsjazz till något i alla högsta grad modernt och relevant. Hans produktioner har ofta varit små mästerverk men så här blodfullt, nära och klangrikt har det nog aldrig låtit.

Men även om det är ett mäktigt och stort sound man möts av framfört av ett ännu större band och en helt strålande sångerska i Eska , som på något sätt lyckas vara lika mycket Shirley Bassey som Ella Fitzgerald, är det framförallt hur allt under Herberts ledning samverkar som lyfter There’s Me And There’s You till något verkligt storslaget.