Min sinnebild av David Eugene Edwards är en ensam man på en mörk scen, sittande med en banjo i ett blekt ljussken och närmast mässande fram sina sparsmakade folklåtar, medan han håller takten genom att stampa med foten i scengolvet.

Det är så jag minns mitt första möte med David Eugene Edwards, från när han besökte Örebros Klubb Söndag för några år sedan, under just namnet David Eugene Edwards.

Var gränserna egentligen går mellan Woven Hand och David själv är lite oklart tycker jag, och även forna dagars 16 Horsepower gör sig alltjämt påmint i mannens musik fortfarande onekligen.

Men den där bilden får sig en rejäl törn på Ten Stones.

Här är det fortfarande David Eugene Edwards som står i centrum, men nu alltså under namnet Woven Hand. Det handlar om en mer traditionell sättning och ett tydligt steg bort från den där ensamma mannen med banjon.

Men även om det varit ett faktum även på tidigare Woven Hand-plattor, så tas det ytterligare ett steg på Ten Stones. Här har banjon nämligen fått ge plats åt ett mer rockorienterat sound, där det mest iöronfallande är en distad gitarr som gör sig påmind titt som tätt. Även om det fortfarande och oundvikligen är Edwards formidabla röst man har att luta sig tillbaka mot.

Vad det greppet grundar sig i är jag inte helt på det klara med. Om det handlar om att kunna ta sig in på en mer publikvänlig marknad eller om han – för jag utgår från att det fortfarande är David Eugene Edwards som drar i trådarna – helt enkelt var tvungen att göra något nytt, något annat.

Jag kan ändå inte annat än tycka att det är synd, för bandet förlorar lite av sitt särdrag trots att det fortfarande är tämligen enkelt att slå fast att det är just Woven Hand det handlar om. Visst lyckas bandet överföra i mångt och mycket samma stämningar till Ten Stones, men jag hade gärna haft kvar min sinnebild.