Efter att Janelle Monáe mest hörts och synts i Outkast-sammanhang kom så för ett år sedan den första av fyra planerade ep-skivor, Metropolis, Suite 1: The Chase. Det goda mottagandet ledde till att Monáe införlivades i Sean Combs Bad Boy-stall. Anno 2008 har två spår tillkommit och ryktena talar istället om en fullängdare i början av nästa år.

Temat förklaras i konvolutet. Android nummer 57821, Cindi Mayweather, har begåvats med en själ och blir förälskad i en människa, något som är förbjudet i den diktatoriskt styrda staden Metropolis år 2719. Detta samtidigt som hon blir frontfigur för ”a rebellious new form of pop music”, kallad cybersoul.

Det låter udda redan innan lyssning. Första tanken går därför till Sy Smiths Psykosoul och The Syberspace Social, men där Smith sjunger elegant över beats tar Janelle Monáe ut svängarna på ett oväntat sätt. Andra tanken går därför till två så olika artister som Kelis och Santogold. Med samma teatraliska lekfullhet rör Monáe sig obehindrat mellan genrer. Här samsas livebandet kring Shirley Bassey-soul, Gnarls Barkley-pop och texter som behandlar ras- och klasskonflikter i en påtaglig nutid likväl som en fiktiv framtid.

En mindre miss är att de två sent tillkomna spåren, en version av Nat King Coles Smile och Mr. President, inte passar framtidstemat. De visar prov på mångsidighet, men förstör lite av den annars underliga och roliga konceptidén. I vilket fall är detta ett kreativt stycke som flyttar musikutvecklingen en liten bit framåt i helt rätt riktning. En bra början.