Vem är J.Smith? En fiktiv otrevlig dussinperson som har fått ett ett helt album skrivet till sin ära. Travis säger sig själva ha varit urtrötta och idélösa efter de kommer loss från sitt skivkontrakt efter förra skivan The Boy With No Name.

Efter att ha tagit en paus bestämde de sig för att skriva en okronologisk berättelse om en mans liv:

I låten J. Smith berättar vi om om hans liv, när han går omkring på gatan och så. Men så dör han, och på väg till himlen får han ett besked från änglarna. De berättar att han inte är önskad i himlen och sänder honom ner till helvetet. Men helvetet är inget annat ställe, det är på jorden.

har Fran Healy sagt om skivan. Kommer osökt att tänka på Ben Folds Fred Jones Part 2 som är en mycket mer känslosvallande och vackrare sång om en okänd man.

Jag har inte orkat lyssna på Travis sedan sekelskiftet då ens hjärna blev långsamt marinerad av skval som Why Does It Always Rain on Me? så fort man slog på radion. Jag kunde inte lyssna på refrängens fråga utan att skrika tillbaka: ”för att du är en irriterande gnälljävel!”.

Blir då något förvånad när det visar sig att Ode To J.Smith inte är heldålig. Den är faktiskt inte alls så dålig. Soundet är mer arggitarr än mespop. De får till några riktigt fina melodier som öppningsspåret Chinese Blues med ett energiskt piano och Last Words med en liten mandolin.

Delvis låter det lite 90-tal men på ett uppfriskande snarare än ett dammigt vis. Särskilt minnesvärt är det dock inte.