Hon kallar som från långt ifrån. Ropar högt för att vi ska lyssna. En dag.

Juana Molina är född i Buenos Aires i Argentina. Un Día är hennes femte skiva sedan debuten 1996. Juana spelar musik som ett lapptäcke. Hon är traditionell och hypermodern. Kanske skulle folktronica vara en någorlunda beskrivande genrebeteckning, men inte mer än vad Björk skulle hamna i ett sådant fack. Kanske skulle modern pop vara ett lämpligt fack, men inte mer än vad Colleen skulle hamna i ett sånt fack. Ibland går hon tillbaka till grunder och låter nästan som hon spelar någon form av blues (som i Dar (Qué Difícil)), om än uppblandad med allsköna effekter.

Hennes musik spränger gränser och hämtar lokala rytmer, såväl som klippta och klistrade elektroniska element. Körer som hetsas ihop genom mixning och loopar. Rösterna blandas med nakna gitarrsträngar, handklapp och traditionella instrument och det låter hypermodernt. Skulle hon vara mer hookbaserad skulle jag sätta Beck närma henne, när han inte vräker sig i något countryhål.

Hon låter som ett kollageverk där en konstnär börjat med oljegrund och fortsatt med att klistra upp tidningsurklipp över för att skapa mening, fyllt i konturerna med kol och avslutat med mjuka akvarelldetaljer på påslabbat papper där färgerna försöker fånga upp ljuset från bakgrunden. Hennes toner målar utanför och runt omkring. Det går ganska fort, utan att vara slarvigt. Till slut ställer hon en uppstoppad fågel på ramen för att bryta dukens tvådimensionalitet.

Hon sjunger på spanska och jag förstår inte hennes ord, men jag behöver heller inte det. Hon har till och med uttalat sig om att hon funderar på att sluta sjunga ord på sina skivor, för att låta lyssnarna ta in betydelsen för sig själv. Både för att förstå hennes mening, men också för att skapa egen. Verket uppstår inte förrän vid kommunikationsögonblicket i alla fall.

Om jag måste plocka ut spår från skivan är titelspåret, Un Día, ett av de bästa. Det får du dessutom tillgång till om du registrerar dig på hennes sajt.