Nej, säger Everlast (som också går under alter egot Whitey Ford, Erik Schrody står det emellertid i hans födelseattest), titeln på den nya skivan anspelar inte på Bruce Springsteens The Ghost Of Tom Joad. Snarare ger den uttryck för ett medvetet val att distansera sig från den tillbakalutade akustiska ljudbilden som närapå blivit ett artistiskt kännetecken.

Öppningsspåret Kill The Emperor slår an tonen. Efter en inledande bläckblåsfanfar tar ett nästan osannolikt tungt trumbeat över, till detta spottar Everlast ilsket fram textrader som ”Fuck the New York Times, Fuck CNN, [and] Politicians that pretend to be the working mans friend” och ”Let’s stop the war and feed the poor, let’s kill the emperor”. Den inledande kanonaden övergår i en lättsammare, och briljant, tolkning av Johnny Cashs Folsom Prison Blues. Allvaret kommer sedan tillbaka med Stone In My Hand, muslimen Everlasts inlägg i Palestinafrågan, och med Letters Home From The Garden Of Stone, ett gripande stycke om ockupationen av Irak från en fotsoldats perspektiv.

Det är, som skivans titel utlovar, inte bara dagspolitik som avhandlas, även om det är mer av den varan än tidigare. Die In Yer Arms påminner om Nine Inch Nails i sin frenetiska energi och skulle föra sig väl på vilket dansgolv som helst. Den akustiska gitarren och de finstämda kärleksballaderna har, även om de inte har en tillnärmelsevis lika stor roll som förut, inte helt fått respass. Anyone är en ballad med framträdande stråkpartier och en text som förvånar, vilket bara gör den mer intressant. I Friend tillåts den ‘gamla’ Everlast kika fram. Ackordföljden, arrangemanget och lyriken känns igen, men inlevelsen och rösten gör att det aldrig blir tråkigt.

Love, war and the ghost of Whitey Ford är, med sina många influenser – country, soul, hip hop, rock med mera – genreöverskridande. En av orsakerna till detta är att Everlast inte längre är bakbunden av ett stort skivbolag. I och med att den artistiska kontrollen nu helt är hans egen visar han ett spektrum som tidigare anats, men aldrig fått blomma ut. Till skillnad från vad som är gängse i musikbranschen blir Everlast bara intressantare med åren. Det är tio år sedan genombrottsskivan som soloartist med Whitey Ford Sings The Blues, och hela sexton år sedan han började hoppa omkring tillsammans med DJ Lethal och Danny Boy i hiphopensemblen House Of Pain. Förmågan att skriva ny, utmanande musik, parad med artistisk integritet och ett politiskt ställningstagande gör honom kanske inte unik, men väl till en positiv kraft i en annars tämligen intetsägande populärkultur.