Jonestown är förknippat med fundamentalism, självmord, mord och påstådda CIA-konspirationer. Även om Jonestown i Texas fömodligen inte gillar beskrivningen. De vill ju bara vara vägen mellan de vackra sjöarna och de omgivande bergen.

Jag misstänker att Sofia Talvik refererar till det kollektiva själmordet i titeln på sitt album. Men jag vet inte. För musiken pendlar mellan vemod i bristen på kärlek och pop med rymd. Talvik hamnar med hjälp av Tobias Fröberg mellan dödsångest i Guyana och en grillfest efter en sval seglats på Lake Buchanan.

Jag tycker Sofia Talvik övertygar. Särskilt i de lågmälda mer gitarrbaserade låtarna. Hennes röst pendlar mellan klingande lätta poptoner och egensinnig mörk falskhet. Musiken fyller i mellan överarrangerad 90-talspop och ensamma dova stråkar.

Och det är kanske det som blir svagheten. Jonestown vet inte vilket ben skivan ska stå på. Uppenbart blir det i Burning fields som så mjukt berättar en text i verserna för att försöka göra långsam trallpop i refrängerna. Clown är inte heller något som fångar mig, även om den lyfts fram här och där. Skivan innehåller några riktiga dalar som inte lockar till mer lyssning.

Men det finns också riktiga pärlor för oss som önskar känna lite vemod. Sofia Talvik leder en rakt till hjärtat med sin spröda men ärrade röst. At the end och Lower case letters är två fantastiska låtar om hjärtats önskan om att du djälv eller någon annan ska lyssna på det. Bäst på Jonestown är Prove me wrong som har ett fantastisk körrarrangemang. När Talvik skippar 90-talspopens avarter så är det nästan magsikt.

Sofa Talvik övertygar i sina toppar, men tappar magi när arrangemangen blir lite för maffiga och radiovänliga. Sofia Talvik passar för långsamhetens lov. Låt det stanna där.

Lyssna på det avslutande titelspåret och inse hur vacker musik kan vara. Svävande känslor som slås i backen av världens oförlåtande slag.