Euros Childs måste vara en av musikvärldens mest ödmjuka människor. Jag såg en av hans spelningar för något år sedan. Efteråt satt han i dörren och sålde skivor. Han var genuint tacksam för att man hade kommit dit och lyssnat.

Euros Childs har alltid varit en hårt arbetande musiker med en liten men lojal fanskara, både med Gorky’s Zygotic Mynci och som soloartist. Sedan 2006 har han släppt fyra album, ingen dålig produktionshastighet.

Jag stormgillade Bore Da som var nästan helt sjungen på walesiska (kymriska) och hade ett lekfullt sound med benhårda melodier. En låt handlade om att vara på stranden när man är två år och en handlade om att vara på stranden när man är tre år.

Nu på Cheer Gone är musiken mycket stillsam och så mjuk och luftig som ett moln. Bara ett enda tjut som Euros Childs annars är karakteristisk för dyker upp, på Her Ways. Sångerna är avskalade så när som på piano och gitarr, en gitarr som ibland är smeksamt drömsk.

Låtarna är små dagdrömmerier och noteringar från en behaglig och eftertänksam värld. Allt från att bli kär i hur en tjej serverar te till att gå igenom höstlöv.

Tydligen gör bandet, när de spelar live, en reggaeversion av In the Summertime komplett med jamaicansk röst. En fullständig kontrast till det här ljuva folksångerna.