Det hade varit väldigt enkelt att falla in i klagokörerna över att Sonic Syndicate är plast, att de är en castad produkt inom den melodiska metallen, att de låter som en light version av In Flames, att de använder sig av keyboards, att de har smörig sång och så vidare.

Men det överlåter jag åt andra.

Jag har inga problem ens om ovanstående skulle vara sant, vilket delar av det också är.

Bandet använder sig av keyboards. Och live har de ingen som spelar dem, de är förinspelade. Bandet använder sig av två sångare, något som fler band borde överväga, för rätt använt ger det en väldigt lyckad dynamik. Och In Flames är väldigt närvarande på många håll.

Onekligen verkar det finnas en efterfrågan efter dylikt i alla fall, med tanke på den popularitet bandet åtnjuter, en popularitet som inte lär minska vare sig med släppet av Love and Other Disasters eller höstens turné med förebilderna In Flames.

Det som i stället slår mig är hur effektivt bandet är. Det dröjer inte länge innan melodierna fångar mig och sedan sist är det svårt att missa att bandet har tagit ett kliv. Låtarna känns på det stora hela mer naturliga, framför allt jobbar de båda sångarna Roland Johansson och Rickard Sjunnesson mycket bättre tillsammans den här gången och det märks att bandet har vuxit musikaliskt med sitt idoga turnerande.

Mitt problem med skivan är ett helt annat. För det verkar som om det inte spelar någon roll hur många gånger jag tar mig igenom skivan, hur stor känslan av igenkännande är när jag väl lyssnar och hur mycket jag gungar med i stunden. När jag stänger av skivan är den borta lika fort. Jag kan ärligt talat inte komma på en enda låt som stannar kvar och jag antar att det är där Sonic Syndicates stora utmaning ligger: att lära sig skriva verkligt minnesvärda låtar.