När konstnären Ryan Obermeyer berättar om omslaget till skivan blir jag lite förvånad. Han pratar om rosen som den universella symbolen för kärlek omvandlad till Dentata. Lite som en vackrare, smäckrare variant av Metallicas döden-i-fittan-omslag till Death Magnetic.

För han är så mjuk, Milosh.

Han växte upp som cellist i Toronto. Från det har han rört sig mot laptronica och där har han förblivit i de första två skivorna som släppts, You Make Me Feel och Meme. Båda är fyllda med lätt melankolisk folktronica, spritsad med då och då motsägelsefulla texter.

Ljudmässigt tar den vid precis där Meme slutade. Eller rättare sagt där It’s Over, första och bästa spåret från skivan slutade. Som tidigare rör sig texterna på iii i landskapen av kärlek och saknad. Inte avmätt, men sorgset på avstånd.

Han skrev och spelade in skivan i Thailand, vilket kanske tog bort de asiatiska referenserna han hade i Meme för att istället ersättas av hemlängtan. Eller egentligen en längtan efter … kvinnan. Efter, ja sex. För även om det vid ett första anhörande låter som en platonisk längtan, så smyger sig en känsla av undantryckt sexualitet på.

You’re so far away
For many things

När han trängtar som mest får sången ta överhanden. Och det är i de tillfällena, när han som mest känner sig som den soulsångare han ibland beskrivits, som Milosh fungerar allra sämst. För hans röst är lite för entonig för att låta den bära musiken själv. Istället funkar det bäst när han balanserar rösten mot musiken, för samtidigt är det hans sång som skiljer ut honom från andra laptopsinger/songwriters.

Det jag önskat få höra från Milosh, ända sedan första skivan är mer … potens. För där sexualiteten bara blir en längtan, tappar den så småningom vitalitet. Och kanske var det därför han lät Ryan Obermeyer välja sin symbol för kastrationsångest som omslag för tre omvända utropstecken.