This started out with just a beat. The original chords started to sound a bit like the Beatles; then I had the idea of making it more baroque with the harpsichord flourishes. After that we reversed the chord structure. It’s in a really difficult key for Laetitia to sing. I really like singers in uncomfortable keys…

Så säger låtskrivaren Tim Gane om sista låten på Chemical Chords, småtrassliga Vortical Phonotheque. En av 32 låtar som Stereolab spelade in i Bordeaux under 2007, varav knappt hälften finns kvar på Chemical Chords.

Det är en perfekt beskrivning av låten. Av albumet. Av hur Stereolab brukar låta. För det är klart att inte Stereolab överraskar på Chemical Chords. De låter precis som de brukar, och ska, göra. Det är även det återkommande budskapet i alla texter jag läst om Chemical Chords. Det här är Stereolab som Stereolab alltid låtit, och det är skitbra. Sen när nu någonting som låtit likadant i snart tjugo år kan vara skitbra. Men för den nya lyssnaren är det definitivt det.

Tim Gane har plockat ihop sina loopar, plastiga leksaksslingor och tufsiga låtidéer och sedan tillsammans med bandet byggt ihop de många spåren med Joe Watson vid mixerbordet. Lætitia Sadiers tunna stämma dum-dummar igång Neon Beanbag som är det första och det mest direkta spåret på albumet. Sen är det ett stadigt tempo och krulliga slingor genom hela albumet som självklart är mer komplicerat än den lätta ytan först låter visa. Loopar eller slingor uppbyggda på bara ett par toner fullkomligen dränks i Stereolab-accessoarer, men tittar ut här och där för att skapa tillräcklig variation för att göra oss säkra på att det här är ett alldeles nyskrivet Stereolab-album.

Våriga popmelodier där nittiotalet sitter på axeln och tittar ner på få toner och repetitiva slingor är vad Stereolab gör. Har gjort. Och alltid kommer göra. Det duger gott för den som vill veta vad hon får eller den som inte har någon aning om vad hon ska vänta sig. Men min uppmärksamhet är redan någon annanstans.

Stereolab Neon Beanbag