2006 släppte The Game en fantastisk skiva. The Doctor’s Advocate var ett öppet sår som varade av känslor. Rödgråten gav The Game svar på tal och bevis för att han klarade sig utan läromästaren och idolen Dr Dre.

För ett par veckor sedan kom äntligen uppföljaren och jag har väl känt mig lite sviken sedan dess. Inte så att LAX är en usel skiva. Långt därifrån. Men nog saknar den viljan att bevisa något. En alldeles för stor del av skivan lutar sig mot samma gamla gäster som vi ser på var och varannan hiphopskiva som siktar mot topplistorna. Ja jag tycker att det börjar bli lite tjatigt.

Och så då den förbannade Travis Barker. Hur kom han in i bilden egentligen?

Lyckligtvis finns ett par riktigt hårda gangstasmällare som är värda all uppmärksamhet.

När Ice Cube betalar tillbaka och gästar State of Emergency viner syntharna samtidigt som kyrkklockorna klämtar i bakgrunden. Det är sotsvart, dödgrävarhårt och nog kan man ana att minst en polishelikopter svävar över Compton.

Efterföljande Bulletproof Diaries med Raekwon på gästmikrofonen är nästan lika vass. Mötet mellan västkustgangstan och östkustens regndränkta gatuhiphop funkar perfekt. Det är murrigt och späckat med hotfulla stråkar samtidigt som en bas pumpar säkert i skuggan.

Även om jag som den sista mannen på jorden så smått börjat uppskatta Lil Wayne hade jag klarat mig utan hans autotune här. Och raden av r’n'b-röster som alltid finns och aldrig verkar vilja ta slut. Det är de gamla vanliga misstänkta: Bilal, Ne-Yo, Chrisette Michelle, Raheem DeVaughn, Latoiya Williams och så klart Keyshia Cole.

Ja, LAX är som väntat påfrestande tyngd av gäster. Tre av sexton låtar (jag räknar inte intro, interlude, outro eller de bonuslåtar som finns till olika utgåvor) klarar The Game av helt på egen hand.

Mest oväntat är kanske att Common gästar ett spår. Att Kanye West producerat Angel är kanske mer väntat. Resultatet låter oväntat lite Kanye eller så tog han helt enkelt tillfället att experimentera med sin formel. Resultatet lovar om inte annat gott inför nästa Common-skiva.

Men två grymma och en handfull hyggliga låtar gör ingen riktigt minnesvärd skiva. Det är välgjort, men inspelat med rejält skyddsnät. Det är knappast LAX någon kommer att minnas The Game för.