Jag skulle egentligen ljuga om jag sa att jag blev nostalgisk av att höra Blackwinds.

Norrlänningarna har nämligen som ledstjärna att låta som svartmetall gjorde mellan 1992 och 1995 och då hade jag full sjå med att botanisera i death metal. Det var först några år senare som jag gav mig på black metal, via band som Dimmu Borgir och Cradle of Filth.

Ändå är nostalgi det ord jag skulle vilja använda för att skriva känsla jag får av att lyssna på Flesh Inferno. Det låter onekligen som något jag har hört och trivts med förut och absolut inget ont i det. Blackwinds harvar på i finfin stil, true om man så vill.

Grunden är karga slingor, men bandet räds inte heller inte att plocka in keyboards för att förstärka stämningarna ytterligare. Dynamiken som tempoväxlingar innebär används flitigt och smällarna som markerar att det ska dras i gång på allvar må vara smått förutsägbara, men icke desto mindre väl passande.

Kalla det för en övergång mellan andra och tredje generationens black metal och jag skulle inte säga emot över huvud taget. Kalla det genuint hantverk och jag håller med. Kalla det bruks-black metal och jag skriver under direkt.