Det är naturligtvis vansinne.

Episkt är en ytterst missbrukad term i musiksammanhang men kommer i framtida utgåvor av samtliga stora musiklexikon antagligen illustreras av Where You Go I Go Too.

Hans-Peter Lindstrøm har förvisso varit Mr Rymddisco ett bra tag nu men i jämförelse är allt han tidigare släppt en ytterst ordinär promenad till snabbköpet på hörnet. Det är först nu han verkligen drar på sig den glänsande rymddräkten och kastar sig ut på en kosmisk resa i en trestegsraket driven av lika stora delar Giorgio Moroderska pumpande energikaskader, gränslös Jean-Michel Jarre-svulst och Tangerine Dreams pulserande krautpsykedelia.

Stjärnor passeras och sugs in i maskineriet som allt mer accelererande tar oss med på en flygtur tur-retur till galaxens utkanter och dansgolvet vid slutet av universum. Vi passerar exploderande supernovor, färgglatt sprakande stjärnhopar, ystra kometsvärmar och en och annan förvånad ET som dras med i den kosmiska dansen. När den mest discofierade musikaliska flygtur som gjorts sedan Cerrone skruvade till sitt första bubblande arpeggio återigen mjukt tar mark efter titellåtens 29 (ja, tjugonio) lycksaliga minuter vill man bara åka igen.

Lyckligtvis har vi då fortfarande albumets två korta stänkare på blott 10 respektive 16 minuter kvar. Fast även om de är fenomenala komplement, inte minst The Long Way Home där hela ostdisken trillar in sisådär halvvägs och med en enkel melodi förvandlar gitarrbalearican till len soulstänkt plyschpop, är det den makalösa titellåten som visar vilket geni den skäggprydlige norrmannen faktiskt är.

Men visst är det totalt vansinne.

Och givetvis fullständigt fantastiskt.