Jag antar att varken titlarna eller omslagsfärgvalen på Velvet Night | Pray for Strings och systerskivan Sweetest Day | Romance for Strings är någon slump. Där Sweetest Day är fylld av liv, energi och dansgolv är Velvet Night det djupa, svala och tillbakalutade syskonet. Solsken och mörker. Rött och blått.

Och även om Velvet Night är lika mycket ett sommarkvällsalbum med en solnedgångsdränkt havsutsikt känns skivan dessutom, tja, höst. Som att inte heller albumets öppning eller avslutning kommit till av en händelse.

Det är tillsammans med Heather Johnson stämma och Chris Branns silkeslena deep house-produktion som Autumn Moon i två olika versioner fyller första och sista posten i spellistan. Båda gångerna i Ananda Project-mixar (för övrigt ett av Branns alternativnamn – Wamdue Project är ett annat).

Och vilken inramning det blir.

Visst finns det, som på Sweetest Day, tyvärr ett knippe låtar jag hade kunnat hoppa över. Out of the Weak Will Come Strength är snyggt suggestiv baskaggemullrande och ödesmättad triphop med väldigt snygga stråkar, men passar inte riktigt in just här. Lite tråkigt är att Jeff Mills båda produktioner inte heller riktigt funkar. De känns helt enkelt gjorda lite för mycket på rutin och då spelar det ingen roll hur mycket Chieko försöker tvinga fram alla känslorna på en och samma gång med sin violin.

Men de här är verkligen undantagen. De är heller inte riktigt lika djupa bottennapp som de minst roliga stunderna på Sweetest Day. Med andra ord har jag lätt att ha överseende med dem. För vad finns egentligen mer att säga om Quiet Wave, Set Fire to Me, The Angels Song, Shadow och redan nämnda Autumn Moon annat än att de är hjärtlyftande bra?

Ja, det skulle väl vara att Josh Milan från Blaze gör en enastående sånginsats i finstämda pianoballaden The Angels Song. Att världens bästa Eric Kupper gör skivans mest dansanta sju och en halv minuter med sin fingertoppskänsliga housepiano- och housestråksfest Shadow. Att Frankie Feliciano gör ett sedvanligt fantastiskt jobb med Set Fire to Me. Att Quiet Wave är deep house för de blåaste stunder. Och att Yasushi Ide med råge gör bot för svajandet på Out of the Weak Will Come Strength när han ser till att å…‰ blir den allra bästa låten på hela albumet samtidigt som Chieko själv gör sin bästa insats.

Och just Chieko själv är faktiskt lätt att glömma bort. Både här och på Sweetest Day. Bland alla producenter, rytmer och sångare försvinner hennes violin lätt bort bland alla element, men det är samtidigt just de tonerna som får musiken att sticka ut bland annan house i samma själavarma regioner (den typ av house som nuförtiden, som i det här fallet, inte sällan tar omvägen via Japan på sin resa mellan USA och våra hemtrakter). Toner som är precis sådär innerligt sorgsna och samtidigt bubblande euforiska som house i sina bästa stunder oftast är.

Hade de bästa delarna från Velvet Night och Sweetest Day sammanfogats till ett enda album hade det utan någon större konkurrens varit den bästa skivan som sett dagens ljus 2008. Nu blir det istället två väldigt bra skivor som var på sitt håll är väl värda att äga.

Och det är ju faktiskt inte det sämsta.