Mona Sahlin gillar Bruce Springsteen. Så mycket att hon skrev en artikel/ett öppet brev inför hans konsert i Stockholm hösten 2002. Så mycket att hon sket i Nobelfesten 2007 för att se honom spela i Globen och för att få träffa honom bakom scen. Så mycket att hon refererade till honom i sitt avskedssamtal under den där bittra presskonferensen tillsammans med Ingvar Carlsson 1995.

Mycket har ifrågasatts: bilarna. Varför har jag hyrt bilar i tjänsten? Varför hyr jag bil när jag kan åka statsrådsbil eller taxi frågar många misstänksamt. Jag tycker svaret är enkelt. När jag kör bil ensam känner jag mig fri och får vara ifred, bestämmer själv när jag ska åka. Jag slipper prata med någon. Jag kan sätta på Bruce Springsteen och tända en cigarett.

Eftersom det är Mona Sahlin har hon belagts med ett löjets skimmer för sin beundran för Springsteen.

När jag lyssnar på hur Springsteen låter sitt berättarjag bli en arbetslös stålarbetare från Youngstown har jag lätt att förstå Mona Sahlins eventuella ideologiska anledningar att älska Springsteen.

Taconite, coke and limestone
Fed my children and made my pay
Then smokestacks reachin’ like the arms of god
Into a beautiful sky of soot and clay

Den sviknes röst. En historia om hur de amerikanska invandrarna byggde nationen med sina händer och unyttjades av de som ägde utvecklingen. Hur de slet i bruken, dog i krigen och sen blev lämnade när investerarna drog vidare.

Well my daddy come on the 0hio works
When he come home from world war two
Now the yards just scrap and rubble
He said, ”Them big boys did what Hitler couldn’t do”
These mills they built the tanks and bombs
That won this country’s wars
We sent our sons to Korea and Vietnam
Now we’re wondering what they were dyin’ for

I sin ursprungliga version är låten en knuten näve i fickan. En muttrande besvärjelse fångad under bitter lojalitet. Som en akademisk politruk i väntan på bättre uppdrag. Placerad på lågmälda The Ghost of Tom Joad småpyser den av energi som måste ut.

Några år senare släpptes den ut. I den version som Springsteen och E Street Band spelade under sin återföreningsturné´och som finns fångad på Live In New York City från 2001 har den förvandlats. Till en rallarsvingande revoltör som med tunga slag matar in budskapet. En fullt övertygande agitator.

From the Monongaleh valley
To the Mesabi iron range
To the coal mines of Appalacchia
The story’s always the same
Seven-hundred tons of metal a day
Now sir you tell me the world’s changed
Once I made you rich enough
Rich enough to forget my name

Danny Federici smeker fram nyanser ur sitt dragspel. Bruce Springsteen formligen vrålar i refrängerna och Mighty Max gör sitt bästa för att slå ihjäl trummorna. När Nils Lofgren får sträcka ut i ett långt och intensivt solo skär E Street Band hål i sin bild av Amerika. Det är så intensivt och så bra. Som en uppgörelse. Så nära dessa musikaliska miljonärer kan komma en revolution.

Den här versionen vill uppleva på Ullevi. Om det mot alla odds skulle inträffa kommer jag vråla i kapp med Mona Sahlin, trots att jag givit upp socialdemokratin för länge sen.