Converge.
Bild: Oscar Berggren, rockfoto.nu

– We are the only hardcore band on this festival. We are a bit noisy and a bit challenging, but we hope you enjoy it.

Jacob Bannon sätter huvudet på spiken. ”Noisy” och ”challenging” är något som verkligen kan sägas om amerikanska Converge. Ingenting man slöar sig igenom, onekligen.

Men man kan även säga intensivt, stenhårt och förbannat bra. Converge får sägas tillhöra eliten inom modern hardcore och på Metaltown visar de varför det är så.

Deras spelning är den absolut mest furiösa jag bevittnade på hela festivalen och bandet gav verkligen järnet. Sällan eller aldrig har jag sett bandet orka röja mer än moshpiten, men när konserten närmar sig sitt slut är det endast sporadiska viftningar i det som stundtals var en stor circle pit.

Däri ligger också Converges problem. Bandet balanserar verkligen på gränsen till att bli för mycket i sina liveframträdanden. Så var det på Hultsfred, så var det på Metaltown. En kompis sa efteråt att det var dags att ta bort skruvstädet från huvudet, och det är en rätt träffande beskrivning.

Lägg därtill att Bannons gastande blir lite väl onyanserat live. Ibland inbillar jag mig att han bara skriker ”fuck, fuck, fuck, fuuuuuck” på varandra, men så är givetvis inte fallet. Ändå kan jag inte säga annat än att det är en av få sångare som jag gillar när han skriker på ett mera rent och artikulerat sätt.

Nu låter det möjligen som om jag är missnöjd med spelningen. Så är inte fallet. Converge levererar, det råder det ingen tvekan om. Låtarna plockas från hela katalogen tror jag banne mig, till och med från spliten med Agoraphobic Nosebleed.

Concubine rev så klart ner stort jubel, men jag tycker att Bannons påannonsering var synnerligen passande:
– This song is off the album Jane Doe, an album that people romanticise and they turn it into something it isn’t.

Klarsynt.