De första tjugofem sekunderna kommer emot mig mig som en hög vägg av ljud. Ogenomtränglig av tunga trummor och bas. Bred av stråkar och djup av gitarrer som rör sig i alla riktningar.

Sen kommer magin.

Mellan den tjugofjärde och tjugofemte sekunden dras nästan alla reglage ned till noll. Det som blir kvar körs igenom ett filter som gör att nästan inget blir kvar. Trummorna känns maskinella och driver framåt utan att låta, gitarrerna likaså. Tillsammans ger de fullt utrymme åt Nikola Sarcevic som med råge överträffar alla sånginsatser han någonsin gjort med raderna:

You don’t know what you’re looking for,
You’re lost in the past.
You don’t know who you are any more.
How long will it last?

Det varar knappt femton sekunder. Femton sekunder musikalisk magi i storformat. Årets i särklass största upplevelse i mina hörselgångar. Nikola sjunger högt. Det låter som det är den sista låten han någonsin kommer sjunga. Rösten verkar vara på gränsen vad den klarar av. Som en sista desperat ansträngning.

Det är fantastiskt.

Sen reser sig väggen igen och Done Is Done kör över mig, backar tillbaka och tar sats igen. Låten är något av ett melankoliskt epos som på många sätt raderar ut deras historia. Utan att diskrimera den.

Det här är nytänkande Millencolin. Som upptäckt att livet har baksidor.

Movement is a sign of life, keep moving forward, life,
There is no going back from here in spite of all your fight.
There’s no point in blaming yourself for the wrongs you’ve done,
The game that is really numb, no need to be on the run.

Stråkarna från Svenska Kammarorkestern tar Millencolins låt till en annan nivå. Hjälper till att stryka under det melankoliska draget i musiken med tjocka svarta streck. Som helhet är Done Is Done utan tvekan det starkaste det här bandet fått ur sig. Bara stämsången är värd en tvåsiffrigt betyg.

Som en helt ny karriär. Lägg till att det finns flera liknande låtar på senaste albumet Machine 15, som Ducks & Drakes och Saved By Hell. Efter femton år och en hel rad album är Millencolin bättre än någonsin. Tack vare mörkret.

Nästa recensent som skriver ”skatepunk” och klistrar den etiketten på Millencolin får en symbolisk knogmacka av mig. Millencolin är ett av de bästa rockbanden vi har i Sverige. Tyngre och mörkare än någonsin. Som Foo Fighters, men på allvar.

Done Is Done är årets låt.