Amanethes är helt logiskt namnet på Tiamats nya skiva, den första på fem år. Logiskt dels för att det är grekiska för sorgesånger, dels för att den grekiska staden Thessaloniki sedan några år tillbaka är hemstad för frontfiguren Johan Edlund.

Men trots att det har gått fem år och Edlund har bytt Tyskland mot Grekland har Tiamat inte flyttat sig särskilt långt rent soniskt, utan står fortfarande till stor del på samma plats som man gjort sedan, tja, A Deeper Kind of Slumber, eller varför inte Wildhoney. Det är storslagen gothrock framförd på bästa sätt, insvept i en storslagenhet som är lika väl avvägd som passande.

Och då är det förstås lätt att känna igen Tiamat när Amanethes sätter igång.

Öppnandet The Temple of the Crescent Moon är Tiamat i sin rockigare variant medan följande Equinox of the Gods med sina blackslingor vittnar om rötter som jag inbillar mig sträcker sig nästan tillbaka till tiden då man gick under namnet Treblinka. Until the Hellhounds Sleep Again landar sedan i det Tiamat som vi känner igen på senare alster.

Och på den vägen fortsätter det. Tiamat spänner visserligen musklerna lite mer än vad som är brukligt, men utan att göra avkall på den mörka atmosfären. Bandet håller lyssnaren i sitt grepp ända fram till Raining Dead Angels, som påminner mig om något Marilyn Manson skulle ha kunnat totat ihop om han fortfarande var angelägen, och känslan av stordåd gör sig påmind.

Men sedan händer något.

I stället för att dundra rätt in i den magnifika Via Dolorosa, som borde ha varit den klockrena avslutningslåten som den inte är, slarvas fokus bort i och med trion Misantropolis, dess bihang Amanitis, samt biosalongslämnarbiten Meliae.

De två avslutande spåren efter Via Dolorosa hade jag också klarat mig utan, och jag lämnas, den förträffliga merparten av skivan till trots, med en känsla av det goda helt enkelt inte var gott nog den här gången. Att de inte lyckades knyta ihop säcken när tillfälle gavs är inget mindre än synd och skam.