Video
Flipp eller flopp: Jamie Lidell, Kissey Asplund och Kleerup feat. Titiyo
Etiketter
Jag vet inte om jag presenterat en starkare uppställning i flipp eller flopp någonsin tidigare. Tre riktigt utmärkta videor och låtar. Tack för det. 2008 är äntligen igång på allvar.
Jamie Lidell Little Bit of Feel Good
Den här singeln släpps inte förrän 14 april, men eftersom videon redan är klar finns det väl ingen anledning att vänta? Nytt album i slutet av april. Det här lovar funkigt gott.
Kissey Asplund Fuss’n'fight
Från pinfärska tolvan med samma namn. Sången är knasigt lågt mixad och låten är inte ens bäst på EP:n, men fint elektroniskt bruten soul är det ändå. Album snart.
Kleerup feat. Titiyo Longing for Lullabies
Ola blev glad av den här och sa att det var rakt ner i hans påse. Jag konstaterar att det är det bästa med Titiyo på sång sedan hon släppte Extended.
Publicerad: 2008-03-25 11:19 / Uppdaterad: 2008-03-25 11:19
8 kommentarer
det här måste ju vara tre ganska självklara flippar.
#
Är det meningen att man ska gissa vad som blir populärt? Jag skiter i det och säger vad jag gillar i stället:
1. Jamie är SUPERFLIPPY FUNK! Hurra för Jamie! Hurra för att mörda enhörningar i sömnen! FLIPP FLIPP FLIPP!
2. Den andra var okej men också rätt jobbig. Kissey är dock det bästa förnamnet på länge.
3. Nya moderna versionen av ”Moonlight Shadow” med Titiyo suger. Ola får som vanligt ha sin påse i fred för mig. Men jag befarar att jag kommer bli utsatt för den här låten ändå ett halvår i sträck. Burrr.
#
Woho! Min påse! Min påse!
Kleerup/Titiyo-låten är förstås fantastisk. Eller som Popjustice skrev: ”It’s a bit like ‘Moonlight Shadow’, in the ‘not actually very much like ‘Moonlight Shadow” sense of ‘a bit like ‘Moonlight Shadow”.” På tal om ”Moonlight Shadow”.
Och ja, det här gör att jag definitivt sällar mig till de som ser fram emot Kleerups album med allt större förväntningar och intresse.
#
1. Eh, hallå. Hade han ihjäl enhörningen? Flopp. Flopp, I tell you, psychopatic horse-killer.
Men visst, den var väl… svängig? Flipp.
Annars känns det mest som att den tjänar som en erinran om hur insnöad man är på det som man känner igen. Alltså, vad jag menar är att jag först tänkte ”mhmhm-hmmm. låter som allt annat ut den här genren. kan de inte göra något som står ut lite från mängden någon gång.” Men med lite eftertanke i bakfickan antar jag att samma argument går att kasta på vilken genre som helst, som man inte är bekant med. Man inser nyfiket/upprört/världsomvälvande att i den musik jag själv helst lyssnar på finns det antagligen element som återkommer som får vilken låt som helst att verka som en klyschig schablonrepresentant för genren. Ni vet, som med fördomar. Först verkar alla skåningar lika, men när man lärt känna dem börjar man inse att de har ett brett spektrum av personligheter och utseenden de med. Jag vågar knappt tänka på hur stereotyp den hårdrock jag lyssnar på framstår för en… hiphopare? Eller gumigbevare rockmusiken. ”Jaha, trummor gitarr bas sång – spä-ä-ännande hörru.”
If you catch my drift, Sirs and Sisters.
2. Min ena personlighet vill säga: Flopp! För osvängig! Var är the catchy melodies?? Det hände ju aldrig något! Vad är det för tråkig text? Min andra vill säga: Härligt med så, om uttycket tillåts, minimalistiskt sound. En låt att breda ut sig på och somna till. På ett bra sätt. Även om slingan blev lite väl monoton till slut.
3. Fin, men vad ÄR det för klyschig text? Varför finns det inga som kan skriva längre? Visst, de andra var inte bätttre, men tre låtar på raken såhär blir ju lite för mycket. Man måste reagera någon gång! ”Some day when I cry in the rain, I think of you, looking through eyes of pain.” Blaaah.
Å andra sidan, när jag tänker efter, lyssnar jag på Judas Priest och At the gates (som båda förenar både enkelhet och klyschighet i texterna). Så jag borde väl bara hålla käften, antar jag. Ja men då… då gör jag det.
Eller ja. TIll sist: Halv-flipp!
#
Nej vänta, nu känner jag att jag måste tillägga:
Fuss’n'fight. Jag har respekt för den som gör en sådan låt. Att våga låta det vara så… svårt?
Dessutom gillar jag att Kissey verkar lite emotionellt närvarande. Tityo och den där snubben framstår som lite lätt döda i jämförelse. I och för sig passar det möjligen in en aning i Titiyos sjuttiotalsvideo (vem är förresten skäggmannen?? är det honom hon tänker på? jag tycker hon ska gå vidare, haha). Som ju dessutom handlar om att hon är ledsen, osv. Men den där… Jamie, hur kan han förvänta sig att jag ska gilla låten när inte ens han verkar göra det? Och att ha HA IHJÄL unicornen! Hur rimmar det med en bit of feel good? Nä. Flopp! Flopp!
#
Rättelse: Mustaschman.
#
JA JA! Okej. Tityo flippar. Jag kan inte sluta lyssna på den. Fan också. Bra låt!
#
a-lista & hitvarning enough said
#
Kommentera eller pinga (trackback).