- What is heavy? I think you can be a heavy band and play an acoustic guitar. To me, it’s just the overall vibe.

Steve Kille, basist i Dead Meadow, får frågan i dokumentärfilmen Such hawks, such hounds och den något ambivalenta inställningen till frågan är befogad. Speciellt med tanke på att bandet han spelar med mer och mer rört sig ifrån den renodlade stonerrocken och tagit in influenser från oväntat håll. En fin allians mellan stoner och shoegazer, en blandning av Black Sabbath och The Stone Roses som möter en Neil Young på Prozac.

Där exempelvis genrekollegorna Nebula och Comets on Fire tycks ha stagnerat och fokus mestadels ligger på musikens tyngd har Dead Meadow tagit sig till en annan nivå, en nivå där groovet och framförallt låtarna fått en central plats. Därmed inte sagt att tyngden fått maka på sig, den har bara tonats ner. Vilket i sin tur gör detta till en ack så mycket bättre skiva.

På denna, den sjätte i ordningen, ligger en känsla av eskapism som ett genomgående drag. Något som, enligt pressreleasen, är ett medvetet val och en reaktion mot hur konservatistiska hemlandet USA agerar världspolis. Och det ska väl tas med en nypa salt om sanningen ska fram. Vi har inte att göra med Noam Chomsky här direkt. Det är rock i dess mest ursprungliga form och utan subtila undertoner. Däremot finns det låtar på Old growth där nyss nämnda tema blir mer uppenbart, som fantastiska I’m gone där bandet hittat perfekta avvägningen mellan 60-talets psykedeliska rock och något J. Mascis skulle kunnat skriva. Inledande och bluesiga Ain’t got nothing (to go wrong) lägger ribban högt och samma höga standard är intakt genom i princip hela skivan. Att bandet drar åt det psykedeliska hållet är heller inget att dra åt sig öronen till eftersom gränsen till psykedeliaperiferin aldrig passeras. Något jag är väldigt glad över.

Att bandet bildades i Washington DC’s punk- och indiescen kommer inte som någon överraskning och jag tycker det avspeglas i musiken. Kanske inte så mycket i låtarna i sig, utan mer i framförandet och inställningen till musiken. Hela karriären har präglats av en DIY-känsla och en experimentlusta och däri ligger mycket av Dead Meadows storhet. Detta är ett av de mer intressanta gitarrbanden idag och kan mycket väl vara den sortens crossover som överbryggar klyftan mellan den traditionella rockpubliken och indiepubliken. Hade de varit mer selektiva i låtvalet och plockat bort ett par, mindre bra, låtar – inte dåliga, bara mindre bra – i slutet på skivan hade betyget varit högre.