Jag fascineras av hur dåliga vi är på att bevaka våra grannländer ibland. Jag tänker särskilt på Norge. Själv har jag försökt hålla koll på den norska jazzmarknaden de senaste åren, men trots att jag letar missar jag fortfarande för mycket. Ett bolag jag inte följt, en artist jag inte letat färdigt runt omkring.

När det gäller andra genrer är det ännu värre. Precis som svensk musik är det mesta naturligtvis ganska dåligt, men precis som i Sverige finns det även en del guldkorn här också. Då och då lyser något igenom så vi kan uppmärksamma det även här. Men det brinner högt och kort och sen vänder vi bort blicken igen.

2004 släppte Hanne Hukkelberg Little Things. Den passade inte riktigt in i mitt öra när den kom, men jag återvände till den under flera år. Då och då har jag sökt lite lojt efter en fortsättning, men jag har tydligen inte letat tillräckligt bra, eftersom jag helt och hållet missade att hon faktiskt släppte en uppföljare redan 2006.

Och jag märkte den dessutom först när jag genom en amerikansk mp3-blogg hittade till A Cheater’s Armory, som de uppmärksammade för att skivan nu i mars 2008 skulle lanseras i USA. Det är en ganska lång omväg för musik att ta. Jag missade dessutom att den var med på Wire:s årsbästalista förra året.

Jag söker för att jag se om jag kanske varit ouppmärksam, att det faktiskt skrivits om den redan när det begav sig utan att jag lagt märke till det. Men det enda jag hittar är några få recensioner av Little Things. Det är konstigt med en artist som vunnit priser för både Little Things och Rykestraße 68 bara några mil väster om oss. Dessutom är Rykestraße 68 en ännu bättre skiva än vad Little Things var.

Hon trevar sig fram på akustisk mark, med stråkar som ackompanjemang. Hennes mjuka röst rinner långsamt över gitarrsträngar och hartset som yr i luften. Studsar över pianots tangenter. När nordanvinden blåser i The North Wind spelar en gammal skrivmaskin en flamencotakt mjukt i bakgrunden.

Man skulle lätt kunna passa in Hanne i folktronicasfären, även om det inte är så mycket tronica här. Mindre än det var på Little Things dessutom. Istället är det en ton av folkvisor med ett modernt uttryck. Gammalt med ny teknik, ihoplappat, lagat. Även den här gången är hon ackompanjerad av musiker från bland andra Jaga Jazzist och Shining.

Men det är framför allt hennes röst som gör det. Hennes röst tar henne förbi det ytliga lagret. Lite sorgsen och en aning teatraliskt. Vill man kan man klaga på att hon låter som det där skogsrået alla skandinaviska sångerskor med lite alternativ klang låter som, men hon klarar sig förbi det med ett ärligt uttryck. Allra bäst är hon på A Cheater’s Armoury. Hanne sjunger om lögnaren som krossat henne:

We believe you when you lie
Buy your word – then you deny,
Pay your wealth – you leave us high and dry

[...]

You gamester
You fool us
We watch your spinning wheel
And we scratch
And we itch,
And the longer it
Takes for us
To heal

A Cheater’s Armoury

Men hon låter inte bruten. Kanske en aning bitter, men det är mest en bitter eftersmak i så fall. Det här är efteråt. När bara minnena sitter kvar.

Hanne Hukkelberg har en riktigt stor skiva i sig känns det som. Hon är väl värd att bevaka, precis som många av hennes kollegor i vårt västra grannland. Men hon har inte riktigt kommit dit med den Rykestraße 68. Trots att skivan bara är nio spår lång så räcker den inte hela vägen. Break My Body är riktigt bra, ovan nämnda nordanvinden likaså. Men avslutande Tikking Bomb och Pynt (på norska) håller inte alls. Oavsett vilket lover jag mig själv att vara mer uppmärksam den här gången, så jag inte missar hennes nästa skiva med två år, den också. Den kan vara då det händer på riktigt.