dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

The Afghan Whigs: Black Love
Black Love (cd) The Afghan Whigs
1996
Elektra/WEA
9/10

Sex, våld och svart kärlek

Det är i början av 1996 och en man ligger död i ett kök, på mage, med bar överkropp och armen vriden på ryggen. Hur gick det till? Fotografiet vid sidan av texten till Crime Scene Part One presenterar ett mordmysterium, och efter att lyssnaren vaggats in i en varm orgels falska trygghet återger en lätt väsande röst upprinnelsen till dödsfallet: ”Tonight, tonight I say goodbye to everyone who loves me, stick it to my enemies tonight, then I disappear”.

Rösten tillhör den amerikanska nittiotalsrockens enfant terrible Greg Dulli. Han kan onekligen konsten att etablera en ödesmättad stämning med bara någon enstaka textrad, en talang som han senare bevisat flera gånger (öppningsraden från hans senare band The Twilight Singers andra skiva Blackberry Belle är ett utmärkt exempel där den sjungs över ett ödsligt pianokomp: ”Black out the windows… it’s party time”).

Vid ett tillfälle i det epos till kriminalhistoria som inleder Black Love ryggar jag dock alltid tillbaka en aning. När de distade gitarrerna ganska väntat tar över efter det stämningsfulla introt och Dulli med svajig och ansträngd röst sjunger ”Do you think I’m beautiful or do you think I’m evil?” låter han som ett fåfängt och obekvämt uppriktigt barn som desperat söker bekräftelse, och jag skäms lite. Det som gör mig obekväm är en ärlighet som ofta tar sig uttryck både i texterna och i den inte alltid pricksäkra men maximalt utlevande sången, och den fräter rakt genom de fräsiga kostymer och kaxiga uppsyner som hela Afghan Whigs stoltserar med i skivkonvolutet till Black Love.

Där Dullis bekännelser på föregångaren Gentlemen från 1993 nästan är motbjudande närgångna har han på Black Love däremot distanserat sig genom att berätta historier genom mördare, pyromaner och överhuvudtaget karaktärer som är svårare att identifiera med hans egen person. Denna konceptuella ram förstärks av textrader som återkommer genom hela skivan, och tillsammans med de svartvita fotografierna i skivkonvolutet blir resultatet en närmast filmisk stämning. Precis som av en bra gangstermelodram rycks jag med och blir berörd av karaktärernas känslostormar utan att nödvändigtvis ha så mycket gemensamt med dessa karaktärer.

I och med Black Love, som är Afghan Whigs fjärde och näst sista fullängdare, blev bandets integrering av soul i gitarrock, sjuttiotal i nittiotal, dessutom helt sömlös – till skillnad från otaliga andra försök att sammanföra distinkta musikstilar som ofta känns som gimmickar. Det kanske bästa exemplet på genreöverskridandet är Blame etc., som svänger något enormt samtidigt som den känns som en kniv mot strupen. I den blir kontrasten mot de sömniga, asexuella och apatiska villaförortsskildringar som många av bandets samtida gitarrockskollegor ägnade sig åt också slående – Black Love dryper av skuldtyngda samlag, blodigt våld och jävlar anamma.

Här har de verkligen inte sparat på krutet. Lika storslaget som Crime Scene Part One inleder skivan avslutar den förlösande Faded med piano, stråkar, bjällror, hela baletten. Den avslutar därmed också en samling låtar som visar upp ett sorgligt förbisett och marginaliserat band från deras allra bästa sida.

Daniel Sundgren

Publicerad: 2008-03-15 00:00 / Uppdaterad: 2008-03-15 00:23

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Recension | Recension: #4515

8 kommentarer

Antar att The Gutter Twins recenseras inom kort…

(listar för övrigt de bästa coverlåtarna – klicka på Gorillan till höger).

Gorillan Oregistrerad 2008-03-15 02:42
 

Antar att The Gutter Twins recenserar inom kort…

(listar för övrigt de bästa coverlåtarna – klicka på Gorillan till höger).

Gorillan Oregistrerad 2008-03-15 02:46
 

Jag skriver under för denna skiva

NiklasV Medlem 2008-03-15 09:10
 

Åhhh vilken klassiker

M Oregistrerad 2008-03-15 11:27
 

Ed plockade fram Gentlemen för några månader sen och slogs över hur daterad hans livskamrat från 93/94 låter. Eller kanske snarare: tidstypiskt. Black Love och 1965 har stått sig bättre. Om man bortser från produktionen var väl AW fr o m Congregation å andra sidan jämarns jämna. Och ruggigt bra. Åtminstone om man frågar Ed – som var där den där kvällen på KB.

Medlem 2008-03-16 21:04
 

Ska det inte stå: ”…som exv. var där den där kvällen på KB”?

Medlem 2008-03-16 21:10
 

Lysande skiva men Gentlemen är bättre.

MH Oregistrerad 2008-03-17 21:34
 

Den skiva jag lyssnat mest på i mitt liv.

robban Oregistrerad 2009-04-20 09:42
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig