Recension
- A Fiction (cd) Elin Ruth Sigvardsson
- 2007
- Bolero Records/Warner
Långt från lycka
Snyft.
Jag blir alltid lite ledsen av att lyssna på Elin Sigvardsson. Ja, det är nog rätt många tårar jag fällt till låtar som Where to Start, Dear I och Porcelain. Ärligt talat gör jag det fortfarande. Det blir för mycket, för nära, för känsligt, Sigvardssons texter, hennes sång och hennes gitarr.
Nya skivan, A Fiction, är inget undantag på gråtfronten. Sigvardsson, nu med hela sitt namn Elin Ruth, har förmågan att blanda glatt och ledsamt men ändå få det hela att bli till någonting sorgligt, i och med sina texter. Jag blir psykiskt utmattad av att lyssna.
Men lycka är kanske inte alltid att önska, och A Fiction är, trots att den inte tycks ha några ambitioner på att göra undertecknad sorglös, en mycket bra skiva. Det tar visserligen några lyssningar för att kunna skilja ut låt från låt och hitta det bästa, men det den väl värd. Och efter ett tag får man några favoriter, precis som på de tidigare albumen. Som man kanske kan gråta lite mer till om man är lagd åt det hållet, eller bara tycka om. Duetten med Magnus Carlson, Saviour är svår att stå emot, den något gladlynta singeln Antidote likaså, även om min personliga favorit är Rainy Heart, kanske mest på grund av texten. Hur som helst är det svårt att favorisera för mycket, eftersom de allra flesta spår är förskräckligt underbara. Det enda jag egentligen har invändningar är till varför spår elva kallas för ”Bonus Track” på konvolutet. Det känns lite lustigt på en skiva med annars bara tio spår. Det är inte så att man känner att man får någonting extra.
I det stora hela är A Fiction mer poppig och med en tätare ljudbild och fler instrument. Där det tidigare var den ensamma akustiska gitarren som gällde har det kommit in lite synt, mer trummor och mer elgitarrer. Men jag tror inte det luttrade Sigvardsson-fanet blir besviken. I grund och botten är det samma musik men med en kanske nödvändig utveckling framåt. Om man bestämt vill ha någonting som låter mer som förr rekommenderar jag spåren Little Man och To The Good Times.
Jag vet inte om Elin Ruth Sigvardsson är lika personlig i sina texter som det låter och som jag lätt vill tro, men det spelar egentligen ingen roll. Hon lyckas trampa rakt på mina känselspröt och tårkanaler.
Won’t let it get to me
Stand steady, nothing moves meBut look how easily I break in two
See what you made me do
Long Cold Winter
Publicerad: 2008-02-28 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-27 18:37
11 kommentarer
Har bara hört singeln på P3, men det låter så jävla trist – nån slags Nina Persson revival!
#
Wow, helt galet fult omslag, man får ju eksem i ögonen.
#
Här, en skribent med en helt annan åsikt:
http://www.joyzine.se/?p=2138
#
Vill inte svärta ner Nina Persson; hon medverkar ändå på Dave Clouds nya skiva – svårt störd country-rock!
#
Var inte betyget 8 i morse? Eller har jag tappat minnet?
Mmm, fint sätt att göra lite reklam. :)
#
Recenseras kommande Meshuggah före eller efter releasedagen?
;-)
#
Behövs det fler Lars Winnerbäck?
#
nej
#
Ledsen och ledsen…
Jag blir ledsen om inte Thomas snart får recca nya Draconian. Senaste 10-15 plattorna har ju varit APTRISTA.
#
Erik: Draconian-skivan gick inte lyssna på. Så det blir inget tyvärr. Om jag inte köper den själv vill säga.
#
men kom igen, fatta att hon inte har någonting att göra med winnerbäck mer än att han upptäckte henne. det är en grym skiva och hon är ännu bättre live!
#
Kommentera eller pinga (trackback).