Jack Johnsons sommarlätta mjukrock färgas av snäll soul, beskedlig blues, försiktig funk och till och med lite städad ska. Den är så harmlös och beskedlig att jag verkligen kan förstå dem som blir så upprörda av den att de vill örfila, eller till och med skjuta, honom. Jag förstår det verkligen, men känner inte alls likadant.

Jag räknade väl med att den här nya samlingen ödmjuka visor skulle mötas av motorsågen i dags- och kvällspressen. Ödmjukhet har varit ett skällsord så länge jag kan minnas, utan att jag riktigt fattat varför.

Döm om min förvåning när DN:s PO Tidholm är den enda som tar ner den och då ganska försiktigt. Markus Larsson ger den försiktigt beröm i Aftonbladet. Anders Nunstedt ger sig på något som närmast är att likna vid en hyllning i Expressen. Till och med Andres Lokko ger Sleep Through the Static oväntat goda vitsord i Svenskan.

Kanske är det bara så att Jack Johnsons otvunget varma melodier kommer som ett välkommet avbrott till all musik som pockar på omedelbar uppmärksamhet. Till allt attitydstinnt skrävlande. Jack Johnson är motsatsen till in your face. Han gör hygglig musik för nyblivna och blivande farsor. Låtar som stillsamt funderar över världens tillstånd och vad vi egentligen lämnar över till nästa generation.

För den som fått uppleva det loja tempot i Hawaii på nära håll är det inte särskilt förvånande att det är där Jack Johnson har sina rötter. Hans musik låter som en ljudresa tillbaka till öarna. De smeker lika lätt som en solvarm vind. De rör sig makligt eftersom stress bara gör dagen obehagligt svettig. De möter dina öron med ett varmt och vänligt välkomnande leende.

Sen kanske det här inte är musik som förändrar världen eller ritar om pophistorien, men det är rätt skönt att bara sitta ner och ta det lugnt ibland.

If I Had Eyes