dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The-Dream: Love/Hate
Love/Hate (cd) The-Dream
2007
Def Jam/Universal
6/10

Ringsingnalsr’n'b?

Jag försöker få grepp om termen. Ringsignalsr’n'b. Tycker att den ligger bra i munnen och på något sätt förklarar varför jag inte orkade lyssna på så mycket av r’n'b:n ifjol. För mig låter det som minsta gemensamma nämnare och effektiva enkla hookar.

Ja jag tänker på Rihannas Umbrella, ella, ella. Påfrestande och effektiv. Förmodligen fjolårets ringsignal i större delen av västvärlden. Bakom den ligger producenten och låtskrivaren som kallar sig The-Dream som också låg bakom den mjukare sängkammarhiten Bed med debutanten J Holiday.

I december förra året släppte The-Dream sin debut i eget namn. Här i Sverige släpptes den formellt i början av januari. Som så mycket annat amerikanskt som skivbolagen trodde skulle drunkna i julhandeln och sparade till årets första bleka månad.

Till skillnad från många andra producentskivor är den här nästan kliniskt befriad från gäster. De enda uttalade är Fabolous som dyker upp på inledande Shawty Is Da Shit och Rihanna som betalar tillbaka i Livin’ a Lie. Det är alla.

The-Dream visar sig vara en hygglig r’n'b-sångare. Kanske inte den mest personliga röst jag hört, men alls inte oäven. Jag skulle kanske önska att han vågade släppa på körlagren och effekterna ibland, för ibland blir det lite väl anonymt och opersonligt. Att han helt enkelt släppte lite på kontrollen.

Jag tänker av någon anledning på T-Pain. Trots att det i låtar som Falsetto och Purple Kisses är uppenbart att han vill att jag ska tänka på både R Kelly och Prince.

Är du bekant med The-Dream:s tidigare material för andra artister så känner du så klart igen dig här. Samtidigt tillåter sig The-Dream att ta ut svängarna lite mer här. De finurliga små ljud och krokar han brukar fylla sina produktioner med får större spelrum. Det knasiga är knasigare, det dumma dummare och det irriterande är ännu mer irriterande. Allt det är så klart bra saker.

När han skruvar det som bäst, Ditch That…, slår han den gamle mästaren Timbaland på fingrarna och gör alla de rätt Timbo gjorde så fel på Shock Value.


Falsetto

Patrik Hamberg

Publicerad: 2008-02-02 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-04 09:30

Kategori: Recension | Recension: #4459

2 kommentarer

Det känns som att du har ett personlig vriden åsikt om RnB. The Game tar hans läromästare R Kelly(som förövrigt Shawty is the shit är skriven som en hyllning till och R Kelly har även gjort en remix på den) och Prince. Han tar deras recept och lägger till lite av sina kryddor och får fram ett eget sound som ingen i dagens RnB har. Inte T-Pain, inte kells och inte heller någon annan. Säg någons om låter som The Dream, som han inte själv har producerat?

Joakim Oregistrerad 2008-02-04 09:06
 

Det kanske inte gick fram, men jag gillar The-Dream. Problemet är väl att han fortfarande inte låter särskilt egen. Han låter väldigt mycket av R Kelly, Prince och lite Timbaland. Så även om jag gillar det är det inget unikt. Hans melodier är heller inte lika starka och övertygande som läromästarnas. Jag kan nog räkna upp åtminstone 50 låtar med från Prince och R Kelly som är bättre än de som finns på den här skivan.

Patrik Hamberg Redaktionen 2008-02-04 09:39
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig