Det tog en månad. Men till slut dök det upp något som skakade om mig även 2008. Att det var Disfear som skulle göra det var lika välkommet som överraskande.

Eller, överraskande är väl att ta i egentligen. Disfear vet vid det här laget vad de pysslar med och hur det ska göras. De gånger jag har sett bandet live har de levererat, och likaså på förra given Misanthropic Generation. Så det är egentligen inte överraskande. Det som är överraskande är snarare att jag bli överraskad.

Live the Storm är en fortsättning på Misanthropic Generation, och det spår bandet gav sig in på sedan mångsysslande Tomas Lindberg anslöt. Det handlar om kängpunk som drar åt metal, men till skillnad från ett annat av Tompas gäng, Skitsystem, är det snarare en fråga om hårdrocksanstrykning i Disfears fall. Ett uppdaterat Motörhead för 2000-talet, möjligen. Även om Motörhead egentligen inte behöver en uppdatering.

På Live the Storm har det smugit sig in ännu mer nyanser, men samtidigt står bandet kvar i sina punkrötter. Det visar man om inte annat på inledande Get it Off, en d-taktsdänga som är rent ut sagt så in i helvetes bra att jag blir helt lycklig. Uppföljande Fiery Father förvaltar den fina öppningen perfekt, men där någonstans infinner sig också ett tvivel över att skivan ska rinna ut i intigheten, som jag tycker att föregångaren till viss del gjorde.

Men så blir lyckligtvis inte fallet. Låtarna på Live the Storm fortsätter att fånga mig. Framför allt genom att de visar upp snygga arrangemang, inte minst sångmässigt, där det på några håll görs någon slags kängvariant på call and response.

Inte ens farhågorna om att det längdmässigt mustiga avslutningsspåret Phantom, som klockar in på (med punkmått mätt) oändliga sju minuter och elva sekunder, ska vara att ta sig vatten över huvudet visar sig befogade.

Om man vid Tompas anslutning undrade varför han ger sig in i ytterligare ett band, framstår Disfear nu verkligen som ett klockrent band att gå med i och något han borde prioritera.