En Sveriges mest rutinerade bluesrävar, Sven Zetterberg, är tillbaka. Tillbaka samtidigt som han utforskar nya marker, bör väl tilläggas. På Hollerin’ up a Storm har Zetterberg nämligen ställt gitarren åt sidan, John Lee Hooker-minnande låten Middle Ground undantagen, och låter i stället munspelet göra sitt. En hyllning till gamla hjältar som Sonny Boy Williamson enligt upphovsmannen själv.

På det stora hela skulle jag säga at Zetterberg ror det i land, men något annat är väl inte att vänta sig av någon med Zetterbergs bakgrund. Zetterberg kompas av ett behagligt sparsmakat kompband, där en mjuk ståbas är den stora behållningen och allt är omgivet av en för modern blues ganska avskalad produktion.

Materialet spänner över ett stort spektrum av tempon och stilar. Det finns utöver redan nämnda Middle Ground en del New Orleans-minnande stomp, en a cappella-låt och så klart både låtar som är trogna bluestolvan och breda boogiegitarrer. Här och där dyker det upp en knorrande saxofon. Hyfsat heltäckande, men samtidigt som ingen låt faller igenom är det inte heller någon som får mig att gå i taket.

Men texterna står nästan lika mycket i centrum som musiken. Blues är i mångt och mycket en berättande musikstil och Zetterbergs texter kommer rakt ur vardagen, vare sig det handlar om klassiska bluesteman som att ta sig ytterligare en öl i sin ensamhet eller att inte bli serverad på någon sylta, eftersom servitrisen har ögonen för den yngre kunden med ett ”David Beckham-smile”. Banalt kan tyckas, men som de säger: blues är livet och livet är blues.

På några ställen lyckas Zetterberg även beröra, om än indirekt, saker som jag själv som lyssnare och betraktare funderat en del kring när det gäller blues. Textraderna ”Young people don’t give a damn, about the blues or who I am” och ”Growing old has been my teacher, and I’m not the fool I used to be” har etsat sig fast hos mig och frågan är om den ena inte besvarar den andra.

Blues av i dag, åtminstone i Sverige, har blivit något för den generation som inte gillar att vi kallar den för den äldre. Synd kan jag tycka, då det finns en hel del i bluesen som borde tilltala även en yngre publik. Samtidigt åldrar bluesen sig själv i mångt och mycket.

Ålderdom och livsvisdom är något som premieras högt, vad vet en tjugo-nånting om livet liksom, och med det kommer även en rädsla för att förnya sig, som gör att bluesuttrycket försoffas. Publiken, och därigenom också bokarna och skivbolagen, är till viss del rädda för alltför stökig blues. En kille som Bob Log III har snarare fått söka sig mot populärmusiken, även om hans uttryck skulle kunna tillföra mycket till dagens blues.

Hollerin’ up a Storm frångår visserligen detta tack vare sitt spartanska uttryck och det tilltalar mig. Men i slutändan kan jag inte undgå att sakna gitarren på skivan. Munspel i all ära, men jag ser det hellre som ett komplement till gitarren, än tvärtom.