Jag reagerar på anslaget till Goes a Long Long Way. Jag gillar att titta på omslaget när jag lyssnar. Åtminstone för det första intrycket. Men bilder jag får av musik och bild kontrasterar lite för mycket här.

Omslaget talar om något oroande. Hans ögon ser trötta ut. Fotot är skavt och frätt. Det är en vacker bild, men den ser inte god ut. Det ser ut som något är fel.

Men musiken är ju bara en trivsam färd mot helgen. Avslappnat, men nöjt. Mathias gillar sina klaviaturset. Det börjar med avslappnat funkiga Stinky med vad som låter som låga murriga Cembalo-toner i botten (men i själva verket är det nog bara Mathias vanliga piano, preparerat), Karl-Martin Almqvist blåsande tenorsaxofon, Filip Augustson stående med sin bas, Ola Bothzén med klockspel och Sebastian Voegler coolt tillbakalutad bakom trummorna.

Rytmen suger in och volymen höjs. Det är faktiskt riktigt stinky.

Och det fortsätter i skön stil i några låtar. Mathias leder med sitt piano i Brautigan, handklappet ger groovet, Karl-Martin spelar flöjt. Det är svalt och läckert. Instrumenten är liksom avvaktande mot varandra. Testande.

Men något händer med energin. Den sipprar ut i kanterna. Det är bra, men jag tappar intresset. Det är lite för slickt. Lite för klatchigt. Karl-Martin blåser sin tenor i Nykvist Rock, men den lägger sig lite långsamt över pianot och även om Mathias själv spelar inspirerat räcker det inte riktigt.

Don’t Tell Your Friends är cool nog för att klara sig ändå. Det är nästan Ola Bothzéns slagverk som tar förarsätet, även om blåset leder tillsammans med Mathias cembalo (?).

A Little Sucking Goes A Long Long Way är svängig och det knorrar skönt från Mathias tangenter, men samtidigt stör den mig. De tittar lite för nöjt på varandra när de spelar. Även om det svänger så bryr jag mig inte nämnvärt.

Det är egentligen inte förrän mot slutet av Goodbye Stockholm som jag dras upp igen. Och det med hjälp av Elvis-citat. Saxofon och piano spelar refrängen till Fever, om än vänt i dur. Lockrop och lite tejploopar på det. Det är svårt att inte gilla det.

Allt som allt känns det som Goes a Long Way har frön till något mycket större. Kanske om de bitit ihop lite mer till inspelningarna. Och faktiskt spelat med samma svärta som omslagsbilden vittnar om.

Men jag ska inte klaga. Det här är en av mina favoriter bland de svenska jazzskivorna i år.