Dubbelskivan Hvarf-Heim är inte i egentlig mening ett ”nytt” Sigur Rós-album utan ska främst ses som komplement till bandets konsertdokumentär Heima inspelad under deras Islands-turné sommaren 2006. En turné där de spelade sig landet runt och gav avelektrifierade gratiskonserter på både otippade och avlägsna platser. Enligt uppgift ska Heima med sin kombination av mäktiga isländska naturscenerier ackompanjerade av Sigur Rós musik, inte helt oväntat, vara en alldeles enastående vacker upplevelse. Förhoppningsvis får vi tillfälle att återkomma till den vid tillfälle men nu ska det handla om Hvarf-Heim.

Två tydligt väsensskilda skivor där Hvarf består av fem spår inspelade mellan 1995 och 2002 av vilka tre, Salka, Hljómalind och Í gær nu för första gången finns på skiva och de övriga två är helt omgjorda versioner av Von och Hafsól från debutskivan. De två sistnämnda kör fullständigt över originalversionerna när nu Sigur Rós låter dem växa i över tio minuter var till fulländade och bombastiska proportioner. Av de övriga så är det främst Hljómalind och Í gær som fångar intresset. Í gær genom att nu tydligt närma sig den progressivare rock bandet tidigare bara snuddat vid och Hljómalind genom att å andra sidan vara så nära man i Sigur Rós ljudvärld kommit något som skulle kunna rubriceras som rock helt enkelt.

Ingen av dem kanske omistlig, det finns trots allt orsaker till varför de valts bort på tidigare släpp, men ändå intressanta som nedslag i gruppens utveckling.

På Heim gör de istället helt om och presenterar sex av sina mer kända låtar som till exempel Starálfur, Vaka och återigen Von fast nu i helt akustiska tolkningar inspelade på plats under Islands-turnén. Avskalade och spartanska versioner med pumporglar där man hör varje tangenttryckning, stråkkvartetten Amiina som förstärkning, där den enda effekten är ett lätt eko och där Jonsis röst på ett helt annat sätt än på studioinspelningarna får bära soundet.

En metamorfos där det, trots att de skalat av allt utanpåverk och all den elektriska dynamik och effektmöjligheter som finns i deras studioproduktioner, fortfarande handlar om samma outsägligt vackra och melankoliska musik fast nu presenterad på ett betydligt mer intimt sätt. Om man är på det humöret kan man förvisso ha invändningar mot att allt på Heim, av naturliga skäl, låter väldigt snarlikt men det övergår snart i en fascination över hur Sigur Rós musik klarar av att skalas ner så här hårt utan att gå miste om sitt unika uttryck.

För trots den nya skepnaden känner man igen den. Varm och mjuk men samtidigt fortfarande med ett lätt stickigt inslag som letar sig in så att den aldrig reduceras till bara bakgrundsmusik. Det de förlorar genom att dra ur kontakten tar de igen genom att fylla musiken med en värme och närhet som får deras annars ibland flyktiga melodier att kännas om möjligt än mer inbjudande.