Malefic verkar ha tagit ytterligare ett kliv in i sig själv inför Defective Epitaph. Åtminstone låter det så, om man ska jämföra med 2005 års Subliminal Genocide. Ställda bredvid varandra skulle jag närmast kalla den sistnämnda för välkomnande.

Låtmässigt är de båda skivorna snarlika. Det är relativt långa spår, men några direkta krokar som fångar en bjuds det inte på. Men så är det ju black metal det handlar om, av den primitiva amerikanska sorten, vilken Xasthur levererar en närmast ambient version av.

Syntharna är det drivande instrumentet, och gitarrerna ges endast större utrymme här och där. Trummorna låter otroligt burkiga och sången är snarast att likna vid ett avlägset väsande, så långt bak i mixen ligger den. Allt förpackat i någon slags ickeproduktion som mest skaver och stör.

Legacy of Human Irrelevance och Worship (the war Against) Yourself sticker ut en aning i låtbygget med sitt uppdrivna tempo, likaså skivans höjdpunkt A Memorial Waste of Life, där dubbelkaggarna stundtals får jobba friskt. Men trummornas tempo är egentligen inte avhängigt musiken. Syntharna och gitarrerna masar sig fram i maklig fart genom hela skivan.

Och när det blir så i 75 minuter blir det så klart svårt att ta till sig. Jag tyckte redan att Subliminal Genocide var en rätt långdragen historia, men Defective Epitaph är snäppet värre, mycket tack vare sin ogästvänliga och introverta natur.

Samtidigt känns det som om jag missat något, det är ju trots allt black metal det handlar om och dess ogästvänlighet ligger i mångt och mycket i dess essens. Men gör den att man skjuter över mål har det kanske gått för långt?